"Sedan flera år tillbaka huvudvärk ... svimningsanfall och kräkningar ... fysiska spasmer och tics. Har svårt att sitta still och hålla ögonkontakt. Affektinkontinens ... Uppvisar omoget beteende vilket kan tyda på någon slags obegåvning." Huvudpersonen Connie i Mian Lodalens nya bok Dårens dotter läser ur sin egen läkarjournal sedan hon smitit in i doktor Berglunds rum. En utredning pågår. Fosterföräldrarna vill försöka få rätsida på Connies alla vansinniga upptåg och dåraktigheter. Men har man en galen far så finns ju generna där. Dårgenerna. Lodalens roman är delvis självbiografisk och utspelar sig i Jönköping under 1960- och 1970-talet. Tidsmarkörerna är många; Olof Palme, Ronnie Petersson, manchesterbyxor, rifftugggummin, nyckelbarn, guldhamstrar, svimningslekar och Bollen i burken. Detaljerna passerar men mest som en fond för att skildra den söndrade kärnfamiljen. Connie lever i en fosterfamilj, hos sin moster Britta och hennes man Lennart som gör sitt bästa för att leva ett anständigt svenssonliv. Varje lördag äter de lövbiff med persiljesmör men Connie får inte vara med. Maten kvittar. Hon gillar i alla fall bara mackor och kall O’boy, men situationen gör att hon känner sig utestängd. Känslan av utanförskap och längtan efter samhörighet är ett återkommande motiv i Dårens dotter. Connie slutar aldrig att idealisera och fantisera om sin döda mor och hon slutar aldrig att längta efter sin far i hopp om att bli sedd och bekräftad. Men fadern är alldeles för upptagen av sig själv, sina bilar, brudar och historier. Han sätter alltid sig själv och sina behov först. Ted Lindhagen är opålitlig, omogen och klarar inte av att ta ansvar, i synnerhet inte när det gäller att ta hand om barn och på bokens sista sidor sticker han symboliskt kniven i ryggen på sin dotter. Han ser inte att hon är i fara. Det finns många paralleller med Åsa Linderborgs kritikerrosade roman Mig äger ingen och kanske är det så att boken inspirerat Lodalen. Båda böckerna utspelar sig under samma tidsepok, båda papporna tillhör lägre klasser och båda dricker för mycket. Men i Lindeborgs fall försöker fadern vårda och ta hand om sitt barn. I Lodalens saknar fadern totalt denna förmåga. Han står istället för den absoluta asocialiseringen. Att kärnfamiljen är död har vi fått åtskilliga litterära exempel på under de senaste decennierna men likväl slutar inte denna tryckkokare att generera nya krackeleringar och utbrott. Familjen skaver. Konventionerna river och sliter. I Dårens dotter ifrågasätts normaliteten genom faderns och dotterns ständiga bus och galenskaper. Styrkan ligger i gestaltningen av relationen mellan fadern och dottern. Språkligt sett gör romanen inget djupt avtryck men det finns en envis ton som tränger sig igenom. Lodalen har lyckats fånga ett naivt och pubertalt förhållningssätt till livet som många kan känna igen sig i. Det är osentimentalt med mycket svart humor. Historien berättas kronologiskt och kanske hade den vunnit på att inte vara så tillrättalagd. En mer fragmentarisk disposition hade understrukit tematiken om ifrågasättandet av normaliteten.
