Nya böcker:Den oförliknelige berättaren

Och i princip i samma stund som Jolo dog - så blev han odödlig. Hans texter (som var hur många som helst, han var myr-flitig och skrev ett halvt bibliotek böcker också) fortsätter att leva och att återutges. Och att inspirera andra skribenter. Unga såväl som inte fullt så unga. Nyligen kom det en biografi om Jolo. Och det sällskap som bär hans namn gav ut en skrift innehållande ett sextiotal av hans sporttexter; aldrig publicerade i bokform tidigare, hämtade ur DN:s arkiv. För han behärskade den konsten också. Den så klart mycket läsvärda samlingen Allsvensk idylls redaktör, Johan Erséus, förklarar i en synpunktsrik essä hur det förhöll sig med Jolo och idrotten. I en annan essä Jesper Högström om fotbolls-VM, i Sverige, 1958. Och till sist bidrar Jolos dotter, författaren Vibeke Olsson, med en fin minneskavalkad om fadern som delade sportintresse med bägge sina döttrar. Måndagen den 7 februari 1972 citerade Jolo skidåkaren Sven-Åke Lundbäck från norrbottniska Siknäs, när denne just hade vunnit en guldmedalj i olympiaden i Sapporo genom att segra i 15-kilometers loppet, när under loppet han hade känt på sig att han skulle segra i det: -När jag kört hundra meter, fick han till kolugnt svar. Jolo var alltså utsänd till olympiader också. Han ingick i olympia-teamet som kringströvande reporter och observant iakttagare och rapportör. Han satt på en hel del läktare genom åren också. Såg många fotbollsmatcher, cykeltävlingar och boxningsmatcher. Dock lyckades han inte få tag i den 19-årige Ingemar Johansson under olympiaden i Helsingfors 1952, sedan denne diskvalificerats för passivitet i tungviktsmatchen mot amerikanen Sanders (långt senare upprättades hans ära och han fick sin medalj). Men det finska nationalmonumentet, den fåordige löparen Paavo Nurmi, hade han tidigare fått en intervju med. Inte för att han sa så väldigt mycket - men han klargjorde i alla fall sin syn på idrottande kvinnor och rekommenderade lätta rödviner. Jolo tyckte det var lika roligt att skriva om korpfotboll som om "Nacka" Skoglund. Han förblev rätt svårimponerad men letade gärna efter det som han, lite romantiskt, betecknade som "idottens själ". En av de första böckerna han köpte, för egna sparade pengar, var stensättaren från Hagalunds egen tungviktare Harry "HP" Perssons memoarer. Allsvensk idyll är en bok präglad av goda berättelser, som man gärna tar del av. Göran Leth är docent i litteraturvetenskap, medieforskare och ansvarig för journalistutbildningen vid Stockholms universitet. Det kan inte hjälpas att detta sätter sin delvisa prägel på den biografi över Jolo som han arbetat på i flera år. Det är i och för sig en både berömvärd och ambitiöst bra bok, men också ofta onödigt akademisk. Man hade exempelvis önskat sig ännu mera stoff angående de konflikter som under 60-talet uppstod mellan den liberale Jolo och de mera radikala fraktioner som fanns på DN, med chefredaktören Olof Lagercrantz i spetsen. Jolo var god vän med den tidigare chefredaktören Herbert Tingsten. När denne avpolleterades från tidningen 1960 var det inte lika roligt där längre. Mot slutet av sitt liv var Jolo faktiskt så irriterad över läget på DN, och sin egen allt mera sviktande plattform där, att han på allvar funderade på att lämna den tidning som han tillhört sedan slutet av 40-talet. Och vars främsta profiler han absolut var. Leth skriver dels en skildring av Jolos liv och verk och dels en mera ingående skildring av Jolos reseskildringar, främst från England och Irland (Drottningens England och Irland - den omöjliga ön är bara några titlar). Jolo var ju också en omfattande populärhistoriker, med ett antal gedigna verk (1914, Den okände soldaten) om första världskriget på meritlistan. Leth beskriver också den inte helt okomplicerade personlighet som var Jolos och om än lite torrt akademisk här och var, så är det en välkommen studie över den man (det kom en bok för några decennier sedan men den var varken bra eller särskilt heltäckande) som var en av Sveriges främsta reportar och journalistiska berättare. Någonsin. Jolo är i och för sig inte fri från kritik. Men han inspirerade många till att bli journalister; bland annat mig, som började klippa hans texter ur DN när jag var 12 år (jag har kvar dem än) och som har majoriteten av hans många böcker i några stadiga hyllor. Jo visst ja, det fanns ju en annan tidig journalist-förebild för mig också: Rip Kirby, i den tecknade serien med samma namn. Både han och Jolo rökte ju för övrigt pipa...