En pappa som dricker och en mamma som går sönder av sorgen inuti.
Men genom spritångorna i Caroline Nylanders debut skymtar förälskelsen som förde föräldrarna samman.
Titeln, Du satt på Karlavagnen, för tankarna till stjärnorna på natthimlen, drömmar i mörkret. Men Karlavagnen i Caroline Nylanders debutroman är ett sunkigt hak i Stockholmsförorten Fruängen. Där satt hennes pappa i ett hörn, alltid med en öl på bordet och en cigarett mellan fingrarna. Med sparsmakade ögonblicksbilder ger Caroline Nylander en högst konkret bild av hur det är att leva med en missbrukare.
- Jag var ute efter känslan som satt kvar i mig när jag tänkte på min uppväxt, på alla minnen. Det finns något känsligt där som jag ville fördjupa mig i. Min pappa var alkoholist i hela mitt liv. När jag har blivit äldre har jag funderat ännu mer kring vem som egentligen fanns bakom missbruket, berättar hon.
Tre perspektiv
Caroline Nylander har grävt där hon står, i familjerelationer präglade av en persons missbruk, och sedan broderat ut. Resultatet har blivit en noga avvägd berättelse om tre människor, som alla bidrar med sitt perspektiv och fyller i varandras luckor. Den kanske största skillnaden mot författarens eget liv är att där romanens Julia står ensam har Caroline Nylander sex syskon, en stor familj.
- Skrivandet har nog varit ett sätt att ta reda på mer om mig själv. Min pappa lever inte, men jag tror ändå att jag har lärt känna honom, kommit honom närmare än vad mina syskon har gjort.
I mitt skrivande har jag kunnat umgås med honom, även om jag har gjort en romankaraktär av honom.
I böcker på temat missbruk beskrivs oftast alkoholisten först när han/hon blivit den där hemska människan som är så svår att leva med. Du sitter på Karlavagnen börjar i föräldrarnas förälskelse, en kärlek som ganska snabbt övergår i minnen och en längtan tillbaka till det som var.
- Förhållandet går utför och blir tungt. Jag vill visa varför de blev tillsammans en gång, för att förstå varför hon hänger kvar vid honom trots drickandet. Det skulle inte gå att berätta bara utifrån mammans perspektiv, ett liv med en alkoholist är mer komplext än så.
Dumbo-fjäder
Romanens språk hör till det viktigaste för Caroline Nylander, som kämpat med texten i flera år. Varje litet tecken skulle vara på rätt plats. Den känsliga texten har krävt ett visst stämningsläge av henne, och musiken har varit till stor hjälp. En särskild låt av First Aid Kit fungerade som en Dumbo-fjäder: precis som fjädern fick Disneys elefant att tro på sin flygförmåga placerade introt henne i skrivbubblan. Bara en gång fick hon själv tårar i ögonen när hon läste det hon skrivit.
- Flickan i boken beskriver ett fotografi, där mamman och pappan håller varandra i handen. Jag spann vidare, undrade vad som hade kunnat bli annorlunda. Men jag blev själv förvånad över hur berörd jag blev.
"Kylan över golvet"
Efterhand blir Julias ton hårdare, hon skriver om hur hon förknippar mamman med päronträdet i trädgården, med vinden, tavlorna och dofterna, värmen från spisen. Pappan var gruset
i trappan, askfatet vid fönstret, kylan över golvet. "Hon var liv och du var liksom redan död." Försoningen vi är vana vid från film och litteratur kommer inte -
i verkligheten är slutet sällan vackert i historier som den här, menar Caroline Nylander.
- Man orkar inte hur mycket som helst, någon gång måste man säga ifrån. Och även om Julia inte gör det rakt ut så finns det inom henne. Hon förstår mer och accepterar mindre.