Provins är egentligen raka motsatsen till tidningen Vi Läser och tv-programmet Babel. I dessa sammanhang är författarna nästan alltid kändisar och har antingen sålt massor med böcker eller vunnit stora litterära priser. Ibland behöver de inte ens vara författare utan bara kändisar som skriver.
Provins, vars senaste nummer kom ut tidigare den här månaden, är någonting helt annat. Här lyfts mer eller mindre okända författarskap fram, de som annars riskerar att falla i glömska eller redan har glömts bort. Att läsa Provins är som att vara åskådare till ett slags "litteraturhistorieskrivning live", där själva efterforskningarna - arkivarbetet - blir en bärande del av texternas dramaturgi: litteraturhistorikern som detektiv. "Först när man når fram till en gammal tidningsartikel där en släkting figurerar med namn går det att komma vidare", står det i en artikel. "Under ett besök vid ett norrländskt stadsbibliotek tas jag året senare åt sidan av en äldre bibliotekarie som vill visa mig några gamla dokument", heter det i en annan. Ibland påminner det mer om hembygds- än litteraturhistoria, och det är inte menat som någonting negativt.
Det aktuella numret av Provins är speciellt av två anledningar. För det första firar tidskriften ansenliga 30 år och för det andra har man fått en ny redaktör: litteraturvetaren och Umeåbon Erik Jonsson (född året efter tidskriften). För att fira detta har Jonsson satt samman "ett retrospektivt jubileumsnummer som städar upp runt några av tidigare generationers finaste, mindre ihågkomna kvinnliga författare", nämligen Britt-Marie Eklund, Stina Aronsson, Eva Neander och Elsa Forsgren. Som Erik Jonsson mycket riktigt påpekar är Stina Aronsson en udda fågel i sällskapet, hennes Feberboken är något av en modern klassiker som hittat nya läsare genom Rosenlarv förlags nyutgåva från 2006 - de övriga tre saknas däremot i litteraturhistoriska översiktsverk och skulle, som Erik Jonsson skriver, "kunnat se sina författarskap blomma ut" om de hade fötts med ett annat kön.
I Provins får de nu en ny chans och personligen fastnar jag för Eva Neander, outsidern från Kiruna som längtade bort, vägrade anpassa sig, hängde med klarabohemerna i Stockholm och begick självmord bara 28 år gammal. Ännu ett av litteraturhistoriens kvinnliga martyroffer? Visst, men den lakoniska Kaleidoskop - början på en självbiografi visar även på något annat, och är trots sitt melankoliska anslag faktiskt en ganska upplyftande läsning vars spänning uppstår i kontrasten mellan det tragiska innehållet och den naiva sakligheten. Och en ironisk underton som understryks av textens dråpliga sista mening: "Allt blev i alla fall bättre sen."
Eva Neanders liv må ha varit tragiskt, men hennes texter andas någonting annat. En sorts frihet kanske. Och jag tänker att texterna just därför kunde ha fått stå i centrum ännu mer.
Ambitionen med Provins att kasta nytt ljus över de kvinnliga författarnas villkor är utan vidare sympatisk. Men finns det inte också en risk att man reproducerar missförhållanden genom att återigen låta biografin spela så stor roll, och, som inte minst i Neanders fall, läsa texterna genom den tragiska biografin? En typ av läsning som kritiserats av den feministiska litteraturforskningen, på vilken Lisbeth Larssons Hennes döda kropp är ett lysande aktuellt exempel?
Finns det förresten inte en liknande problematik kring detta att försöka avgränsa ett litterärt område geografiskt? En gest som på en gång frigör och inskränker? Är det inte, som den finlandssvenske poeten Ralf Andtbacka har sagt om
Österbotten, viktigare att överskrida eller rita upp nya gränser som är litterära snarare än geografiska?
Detta inte menat som
kritik så mycket som övergripande funderingar, eller rentav olösliga paradoxer, som inte förminskar läsningen men som hela tiden finns där som ett surr i bakgrunden.
Den irländsk-amerikanske socialantropologen Benedict Anderson har påpekat att alla gemenskaper är föreställda om man synar dem i sömmarna. Provins är i vilket fall som helst en lovvärd föreställning, och ett motgift för den som tröttnat på att kulturjournalistiken så ofta tar avstamp i kändisskapet.