In Flames tionde album, dessutom nu utan Jesper Strömblad. Hur ska det gå? Ja, det går väl så där. Personligen uppskattar jag mer deras äldre skivor, och bortsett från några enstaka låtar från de senaste plattorna har In Flames inte spelats så flitigt i min stereo.
Jag förstår att när man är inne på sitt tionde album vill man inte trava omkring i samma spår, utan utvecklas lite. Och det har de gjort på Sounds of a playground fading. Det låter tungt, men det är ändå som att de har mjuknat lite, även om det typiska In Flames-soundet sitter kvar där. Jag har väl aldrig tyckt att Anders Fridéns growlande är särskilt spektakulärt, men här varierar han sången lite mer.
Först ut är titelspåret som kickar igång plattan riktigt bra, följd av Deliver us, första singeln som många säkert hört malas på Bandit Rock. Den har mysiga syntar och en catchig refräng, en klar radiohit. The puzzle har mest fräs på hela albumet, och minner om deras äldre visor.
Fear is the weakness och Where the dead ships dwell gör inga större avtryck utan passerar mest som ett behagligt brus i mina öron, men sen kommer The attic, och jag hajar till. Mjuka gitarrer och en Anders Fridén som med ett härligt rasp i rösten nästan viskar fram texten. Strålande!
A New Dawn är riktigt bra med de sedvanliga In Flames slingorna på gura, men här ackompanjerat av stråkar. Vilket ger den en extra piff. Sista låten, Liberation förstår jag mig inte alls på.
Jag vill inte vara någon sådan där kritiklysten recensent, och det är jag inte heller, men Sounds of a playground fading fastnar helt enkelt inte. Låtarna har potential, men alla refränger flyter in i varandra. Nu ska jag lyssna på deras gamla The Jester Race för att återställa balansen.