Den näst sista akten på Klusterfestivalen var Herman Müntzings solokonsert. Tillsammans med hans egenhändigt konstruerade stränginstrument, flexichord, satte han lokalens ljudvågor i rörelse. Men innan han satte sig ner med sitt underliga instrument berättade han för publiken att de gärna fick sitta och facebooka, twittra och vara ständigt uppkopplade. Han fortsatte med att säga att bara man gjorde ett val så var det okej. Publiken fnissade till.
När han satte sig ned och började peta på sitt instrument så förstod jag vad han menade. Det handlade om integritet. Personlig som musikalisk. De ljud som Herman skapade är ren och skär poesi. Inte poesi som vi är vana vid att höra, rosor är röda, violer är rosa och så vidare, utan en sorts dadaism som bara en selektiv publik kan relatera till.
Ungefär här borde jag börja säga någonting om själva musiken. Men att kalla det Herman Müntzing spelade på sitt instrument för musik vore fel och det vore som att hugga en kniv i min konstnärliga själ. I stället tänker jag beskriva de ljud som skapades under konserten för oljud. Rent och skärt oljud. Det var dock oljud som framfördes på ett sofistikerat sätt med precision och vilja.
Jag kan dock inte bli annat än imponerad när Herman skapar dessa oljud. Oavsett hur jag vrider och vänder på det så suger han in lyssnaren och skapar scener i ljudrummet som man ofta får uppleva i filmer. För att skapa dessa oljud använde sig Herman av en handfull olika hjälpmedel. I början använde sig han av en stråke som han drog över strängarna. Sedan lade han en metallskål på strängarna som gjorde att flexichorden gav ifrån sig ett helt annat ljud än tidigare. Sedan gick han vidare med att hälla vatten i skålen, vilket gjorde att man kunde höra hur ljudvågorna gick igenom vattnet och skapade ett otroligt vått ljud. Efter det tog Herman fram en pensel och använde både penselsidan och det hårda handtaget för att slå och stryka olika delar av instrumentet och bordet instrumentet stod på.
Under en Bob Hund-konsert som spelades i somras så presenterades gitarristen Conny Nimmersjö av sångaren Thomas Öberg. Thomas förklarade ljudet som Conny skapade med att hans gitarr var en blandning av 50 procent rent oljud och 50 procent orent ljud. Publiken jublade.
Ett sådant jubel fick aldrig Herman, även om han förtjänade det. Publiken jublade inte heller när Herman berättade att han sålde cd-skivor utanför lokalen. Det här var konst. Ofta ouppskattad och ibland outhärdlig. Men det är ändå konst.