SeparatutstÀllningens fokusering faller sig helt naturlig i Galleri SkÄdas lokal eftersom den Àr sÄ liten, man gÄr in och vÀnder praktiskt taget, men det Àr ju lÄngt ifrÄn sjÀlvklart att alla konstnÀrer gynnas av den graden av exponering.
Det kan helt enkelt bli för mycket av för litet. SÄ Àr fallet med Eva Westman Linné. Endast ett fÄtal av hennes mÄlningar tycks fullödiga eller ens fullbordade, resten förefaller i nÄgon mÄn skissartat och halvt.
PÄ sina hÄll ser ytorna bara grundbehandlade ut. I huvudsak Àgnar hon sig Ät barn och barnsliga ting, exempelvis mjukisdjur, eller om det ska vara barnsligt uppfattade djur.
Naivistiskt lösslÀppta fÄr man nog kalla konstnÀrens metoder; hon arbetar med breda, lÄnga linjer och milda pasteller, förvrider armar och ben och geometri fritt efter modernistiskt manér.
Tycka illa om detta Àr ju svÄrt. Det vilar nÄgot lÀtt behagsjukt över de ljusa, okonstlade bilderna som uppgÄr till ett knappt 20-tal.
Flera inslag har importerats frÄn barnbokens sorglösa, vÀnligt kvÀkande och pipande vÀrld.
De mÄnga djuren Àr opersonligt gulliga, ankfÄglarna har omisskÀnnligt serietecknade drag, barnen klotformade skallar, i vissa fall abnormt förstorade - kanske att man kan se det som en kommenterande belysning av de minsta medborgarnas begreppsvÀrld, av det utdragna joller och den mjukstoppade vÀrld som omger dem.
NÀr hon gÄr till mörkare teman stannar hon ÀndÄ kvar i barnets perspektiv: en mor ligger död med hÀnderna fastvÀxta vid bysten och i bakgrunden stÄr en rad med sörjande smÄttingar.
Hennes tvÄ bilder av LuleÄ har tvÄ olika stÀmningar, en dagsljus och en nattsvart, byggnaderna krumbuktar och följer inga rÀta vinklar, det Àr stadsmiljöer som vrider sig för att hitta sin form.
Ett verk som möter ÄskÄdaren med full övertygelse Àr ett mindre portrÀtt av ett ljust flickhuvud med röd rosett i hÄret. FÀrgerna fÄr kontrastera skarpt mot varandra i avgrÀnsade sektioner.
Flickans nÀsa Àr klargul som om nÄgon gnuggat den med en maskros, halva ansiktet skimrar i en grön ton som pÄminner om kulören i ett bortklingande hematom, blÄvioletta band ligger under ögonen.
Det Àr just detta att flickan ser lite blÄslagen ut som ger mÄlningen sitt sÀrprÀglade uttryck. I botten, under fÀrglagren, avtecknar sig en ikonisk representation av barnslig oskuldsfullhet, och tankarna gÄr dÄ nÀrmast till Ilon Wiklands illustrationer av Astrid Lindgrens figurer.
Det Àr det dÀr nÀpna, ljushyllta, som hÀr fÄr möta nÄgot annat, ett elegiskt, nostalgiskt raster.
Men detta kommer inte fram pÄ sÀrskilt mÄnga fler stÀllen i hennes mÄleri, hon har stannat vid ett löst och infantiliserat formsprÄk som inte gör nÄgot djupare intryck.