Objektivitet kontra subjektivitet är en svår avvägning när det kommer till recenserande. Vad gör man egentligen om kunskapen inte räcker till för att kunna se det ur ett annat perspektiv än sitt egna? Jo, man urskuldar sig på förhand och hoppas på att inte förarga de till synes redan arga bandmedlemmarna i hardcorebandet Beyond Pink.
Vad mina otränade hardcoresinnen lyckas förnimma är att det är snabbt, öronbedövande och aggressivt. Vad som sjungs om förstår jag inte. Förstår heller inte om det är vältajmat eller bra. Förstår faktiskt ingenting.
I det lilla tältet står publiken tätare än på någon annan spelning, och det är samtidigt festivalens tveklöst mest engagerade publik. Varje låt uppföljs av dånande ovationer från de svettblöta främsta publikraderna, men uteblir inte på något sätt från den resterande publiken.
Jag hakar istället upp mig på petitesser som att rörelsen ”slå sig själv med öppen hand mot tinningen” känns extremt trött när den återkommer under varje låt. Att det halvspasmiska headbanganget inte ser genuint ut – för att ifrågasätta mig själv ”Hur ser ’genuint’ headbangande ut menar du?”.
Det här var eventuellt en briljant spelning. Rena femmor och högsta betyg överallt. Jag tänker dock vandra den subjektiva vägen. Jag förstår nämligen inte mer än att jag har lock för öronen och hade hellre offrat min hörsel på någonting annat.