Norrbottensteatern bjuder in till julshow med löften om julstämning, vacker musik och många skratt. Musiken är det inget fel på, och julstämning finns det gott om. Men så var det det där med skratten.
Föreställningen är organiserad som en uppesittarkväll ledd av den självupptagna hollywoodfrun Kajsa Warg (Therése Lindberg) och Björne (Filip Tallhamn) i varsin halva. Ensemblen river av sketcher och musiknummer i en rasande fart – ett 30-tal hinns med på två timmar, den ena mer absurd en den andra. Tomas Di Leva julrimmar, Ernst Kirchsteiger julpyntar, Glenn Hysén listar julfavoriter och "Leif PW" anordnar gissningstävling med en lattjolajbanlåda från Sveriges kriminaltekniska laboratorium, bland mycket annat. Ensemblen leker också med välbekanta scener ur Kalle Anka och hans vänner önskar god jul, till exempel genom att låta Björne och en kvinnlig Per Morberg agera ut tjuren Ferdinands öde med Leif PW som berättarröst. Det är fullständigt bisarrt, och faktiskt ganska roligt.
Somligt fungerar utmärkt – att förvandla sköna tevesnubbarna Plura Jonsson, Mauro Scocco och Per Morberg till kvinnor är till exempel både roligt och ett intressant sätt att utforska könsrollernas begränsningar. "Plaura" går runt i bara trosorna och super, medan "Pernilla" domderar och skryter ogenerat. När Therése Lindberg och Mats Pontén väcker liv i Lorrygängets humorduo Topzy und Wolf finns det risk för platt fall – konceptet har trots allt två decennier på nacken – men man levererar de låtsastyska ordvitsarna med oklanderlig komisk tajming. Överlägset roligast är den flitige insändarskribenten Gnällgubben, som på bredbent norrbottniska klagar över isdjur, parkeringar, öppettider och Systembolaget.
Tyvärr är många poänger lite väl billiga eller trötta. "Bröderna Grafs" glittriga disconummer Varför bänglar du så när vi ska göka känns inaktuellt och på gränsen till plumpt, och Filip Tallhamns blixtvisiter som Gina Dirawi och Tina Nordström verkar inte ha någon annan poäng än att det ska vara roligt att se en man i kjol. Något mer raffinerat borde en kunna vänta sig även i en lättsam föreställning. Tallhamn är däremot utmärkt som Hans Rosling när han på perfekt skämskuddig svengelska redogör för svenska folkets överkonsumtion av "prinskorvs" och "julklapps".
Fokus ligger dessutom så mycket på underhållning, snabba puckar och billiga skratt att showens få allvarliga ögonblick inte alltid passar in. Trots det är Pär Anderssons tolkning av Tommy Körbergs En praktisk syn på saken en av höjdpunkterna med sin påminnelse om att julen inte är en fridfull familjehögtid för alla. Och – utan att avslöja för mycket – samme Anderssons vågräta kraftprov under O helga natt är en självklar publikfavorit.
Sammantaget är julshowen en ojämn historia där topparna – Rosling, Gnällgubben, Morberg – tack och lov är höga. Och säkerligen kommer kavalkaden av julsånger och högtidsstämning mer till sin rätt ju närmare dopparedagen den framförs.