I september 2012 fick jag vara med och uppleva Stockholms Saxofonkvartet när de inledde Klusterfestivalen. Det var en spännande spelning som skapade fantastisk stämning i Luleås domkyrka. Nu inleder de ytterligare en festival i Norrbotten, nämligen Midvinterfestivalen. Midvinterfestivalen anordnas av ett gäng eldsjälar i samarbete med Kraftcentrum för ny musik och Norrbottensmusiken.
Det är sista spelningen under Midvinterfestivalens första dag. Det är slutet av början. Och jag kan inte tänka mig någon som skulle kunna inleda en festival bättre än just Stockholms Saxofonkvartett. När jag såg dem senast gick jag ut ur kyrkan med gåshud efter att ha följt med på en musikalisk resa runt hela jorden. Därför hade jag väldigt höga förhoppningar om denna spelning. Och dessa förhoppningar tog kvartetten i sina händer och lyckades, trots några felsteg, upprätthålla.
Spelningen var indelad i fyra nummer från fyra olika kompositörer. Dessa nummer var Retur av Åke Parmerud, Signal av Marie Samuelsson, El Pajaro con la quijada de burro av Jesper Nordin och Who can play the fastest av Paul Dolden.
Dessa verk är aningen olika. Stockholms Saxofonkvartett lyckas på så vis visa upp en rad olika blåstekniker och hålla intresset uppe under hela spelningen. Numren framfördes på oklanderligt maner. Denna gång fick jag inte följa med på någon resa, men jag fick ändå uppleva någonting fantastiskt.
En av dessa tekniker jag nämnde tidigare, är en teknik kvartetten kallar för slaptoungeing, vilket är en teknik där utövaren lyckas blåsa i sitt instrument med en väldigt intensiv och hög frekvens och skapar ett klickande ljud med saxofonen. Denna teknik var som mest närvarande under Marie Samuelssons komposition Signal.
Till en början var ljudet som kom från kvartettens blåsinstrument väldigt intensiva, men ju längre numret pågick så blev jag mer och mer indragen i Marie Samuelsson och Stockholms Saxofonkvartetts kreation. Jag vill inte påstå att det är det bästa jag hört, men det var utan tvekan ett av de mest intressanta verk jag har lyssnat på.
Och det är så jag skulle vilja sammanfatta Stockholms Saxofonkvartetts inledning av Midvinterfestivalen.
Kanske inte det mest musikaliskt stimulerande man kan lyssna på, men den var utan någon som helst tvekan den mest intressanta, inlevelsefulla och intellektuellt stimulerande spelning jag varit på under en lång tid. Det vill säga, sedan jag såg dem sist förstås.