"Olikheter är underskattade"

Hon stickar med ståltråd och skapar klänningar av lera. Kontrasten är stor mellan de hårda och mjuka materialen i konstnären Annika Persson-Åkebloms utställning Kläder? som nu öppnar på Piteå konsthall. Just därför hon har valt dem.

TREDIMENSIONELL KONST. I dag lördag öppnar konstnären Annika Persson-Åkeblom en utställning på Konsthallen i Piteå. "Ju fler uttryckssätt man använder desto mer hel blir man som människa", säger Annika Persson-Åkeblom, som också arbetar som pedagog.Foto: Andreas Wälitalo

TREDIMENSIONELL KONST. I dag lördag öppnar konstnären Annika Persson-Åkeblom en utställning på Konsthallen i Piteå. "Ju fler uttryckssätt man använder desto mer hel blir man som människa", säger Annika Persson-Åkeblom, som också arbetar som pedagog.Foto: Andreas Wälitalo

Foto: Andreas Wälitalo

Kultur och Nöje2009-11-28 06:00
-Jag tycker det är viktigt att hela tiden söka olikheter i form, språk och material. Olikheter är underskattade. De är spännande och berikar oss om vi bara vågar se dem. "Jaha, ska du ställa ut kläder? Nej, jag ska ställa ut keramik. Men det står ju kläder? Nja, såg du inte frågetecknet?" Så har det ibland låtit när hon träffat kompisar och pratat om utställningen. Men det är inte frågan om någon modevisning. -Det är koderna och signalerna som vi sänder ut, beroende på vilka kläder vi har på oss, som jag vill lyfta fram. Och att kläderna kan påverka sammanhangen vi hamnar i. Olika roller
Ordet "sammanhang" är centralt i utställningen och Annika Persson-Åkeblom, som även arbetar som pedagog, betonar att människan kan ha flera olika roller i dem. Hon berättar om ett tillfälle då hon efter att ha hållit en kurs gått på dans och där mött en deltagare från kursen som frågat vad i hela friden hon gjorde på dansgolvet. -I hennes värld fanns inte att jag skulle dansa eftersom jag också höll pedagogiska kurser, det gick på något sätt inte att kombinera. Jag blev så rädd för att vi på det sättet placerar människor i fack. Därför vill jag göra kläder som symboliserar att vi måste våga öppna oss så vi kan föra en annan dialog med varandra där vi är nyfikna i stället för att vara rädda för att inte duga eller göra fel. En av hennes egna favoriter i utställningen är en klänning framställd av tunna lerblock. Skisserna till det platta plagget, som är penslat i olika oxider och dekorerat med bland annat luftgevärspilar, skiljer sig från slutresultatet. Verket skulle ha fått en betydligt rundare form, men när hon tog ut lerbitarna som hon arbetat med i flera veckor ur ugnen var de plötsligt platta. I stället för att börja om antog hon utmaningen och jobbade vidare. Hon tycker nu att resultatet blev betydligt bättre än den ursprungliga idén. Föränderligt material
- Så är det med lera, den är så föränderlig men det är också charmen. Jag kan tänka att jag ska ha det på ett visst sätt och sen får jag helt ändra mig och det tror jag är väldigt nyttigt. Jag lär mig genom leran. Tankarna kommer till mig genom den på något sätt, säger Annika Persson-Åkeblom och skrattar. Hon liknar klänningen vid en pappersdocka, något hon lekte mycket med som barn. Att hon refererar till barndomen är kanske inte så konstigt. Intresset för hantverk vaknade då hon som liten följde med sin mamma på syjunta och stygnen på korsstygnsdukarna varvades med skruvande och snickrande i pappans båtverkstad. Att lära sig genom händerna har blivit centralt inte bara i konstnärskapet utan även i rollen som pedagog. Sedan fem år tillbaka driver hon en egen firma och håller kurser runt om i landet. En av dem heter Bilden som språk. - Ju fler uttryckssätt man använder desto mer hel blir man som människa. Man kan lära sig på andra sätt än att genom att prata. Jag jobbar mest med förskolebarn och vi ser en tydlig utveckling när vi frågar om de kan rita vad de tänker. Det vi inte trodde att treåringar kunde kan de helt plötsligt när de får en penna eller en lerklump i handen. Oro över hallens framtid
Sedan tre år tillbaka har Annika Persson-Åkeblom en egen ateljé på Kronan i Luleå, en ljus lokal med utsikt över tallskogen. -Här trivs jag suveränt bra. Dels har jag ytorna och det finns även en närhet till Konstnärernas kollektivverkstad på våningen under där jag kan hyra brännugnen. Att ställa ut i Piteå konsthall tycker hon, som är född i Långträsk, är särskilt roligt. - Nu bor jag i Luleå men som tidigare Piteåbo känns det extra kul att konsthallen ville att jag skulle ställa ut. Och även om jag inte är född i stan så är det som att komma hem till rötterna på något sätt. Samtidigt är hon bekymrad över konsthallens framtid. Precis som i Kalix ska verksamheten flyttas till biblioteket, något hon tillsammans med föreningen Konstnärer i Norrbotten har protesterat mot. - Det kommer absolut inte att bli samma sak. En konsthall som är gjord för konst och ett bibliotek som är gjort för böcker går inte riktigt att jämföra. Håller man dessutom på med tredimensionell konst som jag gör blir man nästan utestängd eftersom det ofta bara är väggar de tillhandahåller för utställning.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!