Om att inte drunkna i ögonblicken

Parkfester, replokaler, bussar, kök, omklädningsrum, små konsertsalar ... Svensk småstadstristess, smågrabbar som häller öl på sina huvuden, tonåriga rockband som försöker se coola ut medan de spelar inför några tiotal människor på en parkfest i norra Skåne, uppklädda amatörmusikanter som imiterar sina idolers minspel framför kameran... Hur kul kan det bli? Tja, 30 år senare trycks bilderna i en bok och ingen som slår upp den kan annat än att häpna. För hur i hela friden kan det komma sig att de här fotografierna på några ohängda slynglar med gitarrer i nävarna ser så BRA ut? Dunkers kulturhus i Helsingborg uppmärksammar under våren Klippanpopens betydelse för svenskt musikliv och passar samtidigt på att ge ut den LP-formade boken En flugskit i kosmos - Klippanpopen 30 år. Och jag tror inte att någon kan titta på enda sida i den här boken utan att imponeras av hur levande Per Drejares bilder är. Möjligen har det med tiden att göra. I dag har varenda människa en kamera med sig. Digitala kameror är antingen små som tändsticksaskar eller insmugna i mobiltelefonerna. Närapå varenda glimt av verkligheten är därför möjlig att fånga på bild - vilket har lett till att vi vårdar ögonblicket mer än känslan och inramningen.Krympande bildredaktioner
Som en följd av denna syn krymps tidningarnas bildredaktioner för varje år, samtidigt som läsarnas egna bilder fyller medierna. Blir kvaliteten lidande? Svaret kan bara bli jakande om man bortser från att ögonblicket naturligtvis också är ett kvalitetsmått. Samtidigt håller vi på att drunkna i ögonblick. Såg du en konsert igår? Den ligger redan utlagd på nätet. Vill du åka till en avlägsen och exotisk plats? Om du söker på Google kommer du antagligen att hitta hundratals bilder därifrån. Varje dag måste vi skyffla ner alla gamla och använda ögonblick i papperskorgen och försöka göra plats för nya. I en tid av överflöd blir värdet av sådana bilder nära nog noll. Men i Klippanboken finns i stort sett inga ögonblick. Det är helt enkelt inte den typen av bilder. Det slår mig att de som sprang omkring med klumpiga och tunga kameror i början av 1980-talet antagligen också var mer intresserade av fotografiet i sig än av ögonblicket. Folkhemsstilleben
I stället stod komposition, ljus och betydelsebärande rekvisita i fokus. Många av Per Drejares bilder framstår därför som ett slags folkhemsstilleben där omgivningen ges lika stor betydelse som personerna på bilderna. Jag ser husvagnar i trädgårdar, skivspelare mot randiga tapeter, tomma fotbollsläktare, ödebilar i skogen - och slås av tanken att nästan ingenting i dagens Sverige skildras med samma finstämdhet och kärlek. Inom en mycket snar framtid kommer vi att kunna ställa sådana här verk mot dagens flöde av digitala fotografier och undersöka exakt vilken skillnad det blir mellan dessa två tidsepoker. I den ena fångade ett fåtal entusiaster konstruerade men engagerade och kärleksfulla bilder av sin vardag. I den andra riktar halva mänskligheten kameran rakt ut i luften och knäpper av en bild på måfå. Bägge epoker kommer onekligen att ha sitt unika värde. Men ingenting talar för att de kommer att kunna existera samtidigt.