Om att ta bort det som skymmer blicken

Livdikt är Johan Jönsons tolfte bok. Förra året kom hans Efter arbetsschema som i tegelstensformat innehöll en blandning av dagbok, abstrakta dikter och finstämda porträtt av arbetskamrater. Lika tjock till formatet liknar Livdikt till en del Jönsons förra bok, särskilt de dagboksliknande beskrivningarna. Men den är mera inåtvänd mot ett jag. De första 300 sidorna är ett samtal mellan en frågande och en svarande: "Du håller dig ju helst och gärna ensam, själv, så ofta som möjligt? Ja, bland annat för att underlägsenheten då inte är akut. Själv, och så skriver du. Om det är skrivande. Om? Det är inte så viktigt. Man befinner sig i alla fall någonstans i den åtskilda och dialektiska gemenskap som alla andra också befinner sig i. Är det en värdig vardagstillvaro? Det skiter jag i." Och så går det på med ganska råa inslag av sex, hat och självömkan men där finns också ett vardagsliv med fru och barn. Och han beskriver den plats han lever på; Stockholm, som en spöklik instängd plats, där han lever ett zombient liv. Ett slags ickelevande på en ickeplats. Efter 300 sidor följer en monolog uppdelad i korta stycken åtskilda av olika arbetsuppgifter. Ofta en slags självrannsakning: "dikterna är inte levande mala bönorna författaren vet inte mer rengöra slaktbänkarna här är jag på randen av slutet i denna språkzon i skit skumma mjölken jag har alltid tänkt på mig själv som värdelös" Kroppen, sexualiteten, arbetslösheten, fattigdomen, hatet mot sig själv och samhället är återkommande ämnen. Allt det som alla välanpassade, välfungerande samhällsmedborgare förtränger och förskönar, det redovisar Johan Jönson. Och fullföljer författarens uppgift, att ta bort det som skymmer blicken, att visa på människan i sin skröplighet. Dag för dag, skriver han om svårigheten med att leva. Envist och självutlämnande på ett sätt som får, i sig torftiga enskildheter, att sammantaget bli en rik text. Som i beskrivningen av en människa som inte klarar av att vara högpresterande, social och smart, ger en tydlig bild av Sverige år 2010. I texten finns 139 fotnoter. Varje fotnot är en kort dikt. Här blir språket vackert, poetiskt. Men Jönson kan inte låta bli att lägga in en störning i form av en rad längst ner på sidan med något som kanske är tidningsrubriker. Dessa dikter skulle räcka till en egen diktsamling. Det är det pågående samtalet omformat till dikt. "Frost mellan liv och vila. Snö faller tystar. Frö åt fåglarna gift åt råttorna." I boken finns också en kort sekvens med ett barndomsminne, ett tillstånd av fullständig harmoni. Hur han tillsammans med en kompis cyklade till en tjärn, där de badade och låg och drev på en upphittad eka. I bokens sista sidor återvänder författaren till tjärnen, ett ljus i allt det svarta. Livdikt är 700 sidor som man kan behöva lång tid att smälta. Men att läsa en bok, särskilt en sådan här bok är inte bara en intellektuell övning, utan som författaren skriver : "Men det är också någonting annat som uppstår, någonting mer oklart, osäkert."