Uråldrig och legendarisk med ett språk som orkade vara både precis och arkaiserande, lagom oklart. Hon både fullföljer och överger dessa spår med sin nya bok Ædnan som är ett versepos om två samiska familjer genom vår tid. Linnea Axelsson är född 1980 i Porjus och disputerade 2009 på en avhandling i konsthistoria vid Umeå universitet.
Tidsspannet sträcker sig från tidigt 1900-tal till helt aktuella datum. En på det hela taget mycket stillsam berättelse i ganska glesa dikter. Om samiskt liv och samiskt medvetande, om renskötsel, fjäll, rättegångar, kärlekar, om flyttleder som bryts när gränser görs till hinder istället för kontaktytor, ja den samiska scenen kort sagt.
Ædnan är ett nordsamiskt ord som omfattar betydelser som ”marken, ”jorden”, ”marken”. Ett lämpligt ämne för det storslagna. Men Ædnan är ett epos som är långt utan att för den skull bli väldigt. 760 sidor diktande borde bli en Iliad av ett folks upplevelser, deras ständiga utsatthet som minoritet i gränstrakterna, trängd av både statlig politik och girig storföretagsamhet. Och naturligtvis ryms berättelserna om gränsdragningar, dränkta boplatser, statligt minoritetsförtryck och allt annat ont som drabbat samerna på de nästan åttahundra sidorna.
Problemet är att det gestaltas med ett så ointressant, poetiskt urladdat språk. Epos kräver sin ansträngning, det kan göras undervisande som Göran Palms storslagna vintersaga, det kan göras drabbande som Lars Noréns oerhörda djupborrningar, men det kan aldrig utföras som en redovisning av yta. Det monumentala är inte det enformiga.
Axelssons språk är nästan helt utan poetisk koncentration och lyskraft. Det är en opersonlig gråprosa som lagts ut i ojämna rader som alltid är lättlästa men aldrig känns angelägna. En instruktion till ett epos, ett slags synopsis om något som ska gestaltas i annan, mer storslagen form.
Men detta andra existerar ju inte. Kvar är en dagbokstext i gles sättning, än en gång en oklanderlig stilövning, men i en litterär form som kräver lite eller ingenting utöver uthålligheten.