Om julen i stort och om en speciell jul

Jo, det blir nog jul i år också. Verkar och känns det som. Till helgen, mera exakt definierat. ?Come Fly With Me? ljöd Frank Sinatras röst ut ur en av affärerna i Smedjan i Luleå, som jag passerade förbi på måndagseftermiddagen. Och javisst: hur gärna som helst. Ungefär vart som helst också. Men allra helst till New York. Och jo: jag vet att jag har skrivit det här förut; en hel del gånger, till och med. Men New York kring jultid är något för mig helt speciellt. Som exempelvis den där jättelika och verkligen Walt Disney-speciella julgranen som står uppställd intill Rockefeller Centre, glittrande för alla som passerar den. Just nedanför den finns den där skridskobanan som ni har sett i så många filmer. Och man behöver ju inte precis hyra sig ett par skridskor och åka där. Det räcker ju med att slå sig ner på det café som finns i dess anslutning och bara titta på omgivningarna. Och på skridskoåkarna. Det är ju inte fel om det snöar heller. Snö i New York är aldrig fel. Det känns både speciellt och nästan lite magiskt. Vi ska inte heller glömma bort de helt fantastiska julskyltningarna på de stora varuhusen också. Fasaderna bara överöses av glitter och fantasifulla dekorationer och det jingle bellas och hoo-hoo-hooas och White Christmas-smäktas a? la Bing Crosby över väsentliga delar av Manhattan. Och det är ? jul som jul ska vara. Få saker slår detta att sitta på en varm och skön bar eller restaurang i New York, vid ett fönsterbord, och befinna sig i gott sällskap och ha lagt en order om något gott att äta (kanske clam chowder; en New England-specialitet bestående av musslor och annat smått och gott) och ha en iskall bourbon och en lika kall Rolling Rock-öl intill sig, och så titta ut på det New York som rör sig oavbrutet utanför fönstret. Då är det, som jag ser det, allra bäst. Julen, var den än firas, är också synonym med låtar som Jingle Bell Rock med Bobby Helms (det finns inte en ensligare och mera vindpinad jullåt än just den), Rockin? Around the Christmas Tree (med en ung Brenda Lee eller i den mera fryntliga versionen med de engelska komikerna Mel & Kim), Blue Christmas med Elvis Presley, Santa Claus Is Comin? To Town med Bruce Springsteen & The E Street Band, All I Want For Christmas Is My Two Front Teeth med Spike Jones, Fairy Tale In New York med Shane McGowan och Kirsty McColl, Do They Know It?s Christmas med Band Aid (men aldrig den nyinspelade skitversionen av samma låt!), Driving Home For Christmas med Chris Rea (samt även Joys of Christmas med samme man) och Christmas Card From A Hooker In Minneapolis med Tom Waits. Sedan tillåter jag mig att bekymrat undra varför inte den alldeles uppenbart ljuvliga filmen Bad Santa, med Billy Bob Thornton som den sortens tomte som inte bryr sig så väldigt mycket om julen men betydligt mera om sig själv, har printats upp i så många kopior att ännu flera än vad som nu är fallet får möjlighet att se den? I stället får man väl då se Ett päron till farsa firar jul, med Chevy Chase som den konstant olycksdrabbade familjefadern och Randy Quaid som den lika konstant av äggtoddy berusade svågern. Men den allra bästa julfilmen är ju självklart Livet är underbart. Med James Stewart. De senaste dagarna har jag för övrigt läst en bok som kom ut förra året, men som handlar om en jul för 90 år sedan. Den heter Stilla natt och har undertiteln När vapnen tystnade julen 1914 och är skriven av Stanley Weintraub (Leopard förlag; översättning av Margareta Eklöf). Och här står vi, återigen, inför en väldigt bra och djupt läsvärd bok. Vid jultid 1914 hade det allt mera fruktansvärda första världskriget pågått i några månader. Tiotusentals offer hade redan skördats, i de lerfyllda skyttegravarna i främst Flandern. Men det blev jul även det året. Och faktiskt var det också så att på självaste julnatten steg en sång upp ur en av skyttegravarna. Det var ett tyskt kompani soldater som sjöng Stilla natt. Och (detta är inte någon myt utan fullständig sanning) sången spred sig längs frontlinjen och satte i sin tur i gång en räcka av märkliga händelser. Julgranar dök upp och lyste upp nattmörkret längs kilometerlånga sträckor. Soldaterna, på såväl den tyska sidan som den engelsk/franska, klev upp ur skyttegravarna och klev rakt ut i det som kallades för Ingenmansland och var det område som skilde skyttegravarna åt. Och de bytte julgåvor och cigaretter med varandra. De begravde också sina döda kamrater, sjöng gemensamt julsånger och sparkade till och med fotboll tillsammans. Detta var meniga soldater. Deras respektive högre befäl kunde bara hjälplöst se på medan detta skedde. Men de avskydde det. Hjärtinnerligen. Och försökte sedan förtvivlat hemlighålla och tysta ned händelsen, eftersom den ansågs som mycket demoraliserande för krigsansträngningen. Historikern Stanley Weintraub har dock visat att allt verkligen ägde rum, just som det har angetts i de historier som har fortsatt att cirkulera om händelserna den här julnatten 1914. Det är en mycket fascinerande berättelse, om mod, värme och mänsklig storhet. Men sedan blev det första världskriget bara ännu mera fruktansvärt och några ytterligare spontana julmöten mellan fienderna förekom inte, under de följande krigsåren fram till freden 1918. Från detta till en rapport om tillståndet hos katten Malin är steget ganska långt. Men vi tar det och finner ? en svartvitgulbrunt tecknad katt, som mår bra. Som reagerar med vaksamhet inför varje ljud i huset och som, på sitt sätt, också är den som bestämmer där. Till nästa gång föreslår jag bara ett belevat: Lev väl. Samt ursinnigt starka skall och utrop, i stil med: GOD JUL & GOTT NYTT ÅR & FELIZ NAVIDAD & HYVÄ JOULA & SÅ VIDARE. Nu börjar vi förbereda oss för nyåret. Yes!