Om vänskap och svek

Flyga drake är en film som griper tag, lämnar avtryck och som man tveklöst tar till sitt hjärta. Och som man även onekligen får all anledning att fundera över. Efteråt. Filmen bygger på en internationell boksuccé (tyvärr oläst av mig) och har regisserats av Marc Forster, som tidigare bland annat har signerat så pass välmeriterade och magiskt minnesvärda filmer som Monster's Ball, med Halle Berry och Heath Ledger samt Finding Neverland, med Johnny Depp och Julie Christie (det är även Forster som har fått uppdraget att regissera nästa James Bond-film). I Flyga drake blir berättargreppen och bildspråket ibland onödigt övertydligt och pedagogiskt tillrättalagt. Men så sällan att det egentligen inte spelar någon större roll för helhetsbedömningen. Som därmed kan summeras i orden att Flyga drake är en film som inger respekt och som trots sin ofta mycket dystra intrig ändå tillåts att avslutas i en st råle av hoppfullhet. Och bara en sån sak som att här pläderas för upplysningen och mot talibanernas religiösa diktatur. På afghansk persiska. I en amerikansk film. Inte direkt alltför vanligt förekommande. Filmen utspelar sig i två tidsplan - på 1970-talet i Afghanistans huvudstad Kabul, där de bägge pojkarna Amir och Hassan är bästa vänner och så på 2000-talet i San Francisco, dit Amir har flytt och blivit en framgångsrik författare. Mellan tidsplanen ligger ett svek, som Amir utsatte Hassan för. Orsaken var svartsjuka och det hade kunnat utredas och förlåtas, men det blev aldrig tid eftersom ryssarnas invasion av landet kom emellan. Därefter kom talibanerna och deras vidrigt primitiva religiösa fundamentalism. Hassan och hans far var tjänare hos Amir och hans familj. Men de var oskiljaktiga och var ett oslagbart team när de flög drake tillsammans (och det handlar verkligen om enormt hisnande scener när drakflygningen skildras!) och när Amir mobbas av andra pojkar, då plockar Hassan fram slangbellan och visar hur pricksäker han är. Han är något av en livvakt för sin vän. Det är fina scener även när de går på bio och för tjugonde gången ser en dubbad version av westernklassikern Sju vågade livet, där de bägge två väljer att identifiera sig med Steve McQueens rollkaraktär. Men - en uttalad lögn går aldrig att ta tillbaka och verklighetens påträngande dimensioner påverkade pojkarnas liv. Först flera decennier senare sys deras öden, på sätt och vis, samman igen. Flyga drake är starkt berörande, utan att behöva tillgripa någon effektsökande sentimentalitet. Sysselsätter sig också med verkligt tunga ämnen, utan att sensationalisera dem, som pausunderhållning i en fotbollsmatch i form av kollektiv stening av en ung kvinna som begått äktenskapsbrott; våldtäkt på en ung pojke samt sexuellt slaveri. Filmen är inspelad på plats i Kabul, tydligen med åtminstone en viss risk för filmteamet. Den ger också en tydlig bild, men utan pekpinnar, av förhållandena i Afghanistan i modern tid och vilken betydelse som sekelgamla och bitvis helt obegripliga ritualer har haft, och bitvis fortfarande har, för landets medborgare. Även om de lever i exil. Någonstans är också filmens allra största förtjänst den att den mycket tydligt visar att just så här illa kan det gå. När man i namn av Gud tillåter sig att släppa taget om de mänskliga rättigheterna. Och i stället låter skäggen växa fritt. Och lille Ahmad Khan Mahmoodzada är ett uttrycksfullt underverk, i rollen som den lille Hassan (men Zekeria Ebrahimi som unge Amir och flera av de andra medverkande är också unikt bra!). Notera det. När ni ser Flyga drake. För det ska ni ju göra. Självklart. Visst?

Om vänskap och svek

"En film som griper tag, lämnar avtryck och som man tveklöst tar till sitt hjärta". Så betecknar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsen filmen Flyga drake och ger den fyra kurirhästar i betyg.