Idiotin tycktes fullständig, laddad med hänförelse under fanorna, glömd var den internationella freden och förbrödringen. Nu föreligger den andra delen av Englunds arbete och året är 1915. Saker och ting har börjat sätta sig, slakten i väst har gräv ner sig, i Ryssland skakar det till av utebliven krigslycka och läsaren tänker på Lenins kommande omvälvning. Eller så längtar man efter den, upp ur lergravarnas oändlighet, bort till någon slags förändring.
De många beskrivningarna av krigets enformighet gör att man funderar om inte titeln borde frångått sina ord om ”stridens skönhet” och istället fäst sig vid stridens monotoni. Det systematiska skjutande, artilleri, infanteri, granater och ny teknik med stridsvagnar och flygplan.
Men Englund ska premieras för sin förmåga att individualisera hänförelsen, göra människor tydliga med alla sina obegripliga förhoppningar (missuppfattningar) om nationen, äran, äventyret, stoltheten. Känslorna och kriget kunde man kalla det.
Konstnären Oskar Kokoschka drömmer om ett landskap upplyst av eld, det är den 5 januari, han är snygg i sin nya uniform och vi får veta att Alma Mahler varit en av dem som fått honom att ta värvning. Den 9 december tar Olive King sista tåget från Gevgeli, ett fältsjukhus i Serbien där hon arbetat. Hon har trivts alldeles utmärkt skriver hon hem till sin syster, även om arbetet ofta varit mördande tråkigt, hon har fyllt på och skött fotogenlampor i tälten.
Ett år av krig och ett år av mänskliga öden (ett trettiotal) som inte alls blir alldagliga men ändå begripliga, gripande. Någonting upprätthålls, fortlever, knogar på, människor längtar som mänskor gör. Tills de når det för de flesta oundvikliga i detta krig. Och kanske finns det någon lärdom i att läsa hur unga män och kvinnor med entusiasm omfattar lemlästandet och dödandet, även sedan de trätt in i det, heroiska fantasier om krigets renande mening, om fasan att måsta återgå till vardagens slavtillvaro. En lärdom i beredskap när vi funderar över rekryteringen av IS-krigare från den västliga freden.
Nå, entusiasmen lägger sig, krigsfebern ersätts av vanlig feber, soldater börjar desertera, simulerar sjukdom för att slippa åka tillbaka.
Nu återstår tre volymer innan freden bryter ut. Jag är inte helt övertygad att Englunds koncept håller, det encyklopediska omfånget vilar på mikrohistorisk grund, inte på historiens långa linjer. Några tusen sidors personberättelser riskerar att bli arkivtyngd istället för berättarglädje.