A mon fils.
Depuis que tes yeux sont fermes les miens n’ont cesse de pleurer.
Till min son. Sedan dina ögon slöts har inte mina upphört att fälla tårar.
Det var en minnessten utanför fortet Vaux i Verduns befästningsgördel som startade allt. Mitt brinnande intresse för WWI, WorldWar I, the great war, det stora kriget, det krig som skulle göra slut på alla krig.
Och det sista kriget som utkämpades mellan soldater huvudsakligen. I de krig som kommit efter har civilbefolkningen varit ett vapen för båda sidor, men i WWI var det soldater, värnpliktiga och frivilliga, som gjorde sitt bästa för att ta död på varandra. Huvudsakligen.
Jag trodde jag hade läst det mesta och det bästa om WWI, men kapitulerar inför H P Willmotts Första världskriget, en tegelsten som jag den senaste veckan läst från pärm till pärm.
Den är en beundransvärd sammanställning av fakta, kända och okända. Upplägget känns igen från flera böcker om de två stora krigen under förra seklet. Det är bilderna som bär böckerna. Här och där finns andningspauser i texten i form av till exempel beskrivningar av beväpning och uniformer i de olika arméer som stred mot varandra eller rutor som närmare presenterar personer som nämns i texten. Texterna är vederhäftiga, uppställda helt logiskt i en följd som gör att jag känner mig informerad och en smula kunnigare i dag än för en vecka sedan. Bilderna är också kända och okända.
Men ...
För en svensk är Jolos 1914 och Den okände soldaten Världskrigsböckerna med stort V. De kom ut 1964 första gången och har lästs av generationer som både fakta och skönlitteratur, Jolo (Jan Olof Olsson) var inte för inte journalist först och främst.
Men därför blir jag lite skakad av en uppgift i Willmotts Första världskriget.
Det handlar om en bild, en bild som sägs föreställa Gavrilo (Gavriel) Princip, den man som sköt skotten i Sarajevo och dödade den österrikisk-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes hustru när de var på besök på en manöver i Bosnien-Herzegovina.
Bilden föreställer tre män, enligt Jolo i min upplaga från 1975. Trifko Grabez, Djuro Sarác och Gavriel Princip. Willmott har också den bilden.
Men Willmott påstår att Princip sitter till vänster, medan Jolo säger att han är mannen till höger på bilden.
Sic!
Jaha ...
Vem ska man tro på?
Detaljer som den ovan beskrivna gör att jag har att bestämma vem som är den mest trovärdige. Jag tvivlar alltså på en mycket liten detalj i en bok med fler än 335 sidor i storformat. Och hur irriterande är inte detta?
Willmott är militärhistoriker och professor på Sandhurst och National war college i Washington, D.C. Men har han rätt i det han skriver?
Läsaren av Första världskriget måste bestämma sig för om han har det. Först då kan han eller hon läsa boken med allra största behållning.
Denna lilla detalj förtar en del av läsglädjen. En annan är rent layoutmässig. Den som lägger text i bild måste säkert veta att denna text går att läsa. Det har redigeraren av denna bok hoppat över vid flera tillfällen. Snyggt är det, men det går inte att läsa.
Willmotts bok är en modern bok om ett av de första moderna krigen. Det visar inte minst det avsnitt för "slagfältturister" som avslutar boken. Jag har själv varit en sådan och besökte för ett antal år sedan slagfältet vid Somme och Thiepvals krigsmonument.
Jag hade gärna sett redan då en guide till platserna för de största slagen och största minnesmärkena i ett krig som skulle bli det sista av alla krig, men som bara krattade manegen för det största av alla krig.