Christina Gustafsson gav oss under tisdagskvällen en relativt balanserad kost från olika hörn av jazzvärlden. Christina var ackompanjerad av Max Schultz på gitarr, Calle Rasmusson på trummor och Martin Höper på ståbas. Resultatet blev dock inte vad jag hade förväntat mig.
Låtarna som spelades var en blandad kompott av mysiga ballader och svängig jazz. Låtar som What a waste och How love fools me var väl utförda. Dock fanns det ett par låtar som inte höll samma kvalitet. Men Christina gav oss en mycket lättsmält låtlista som tilltalade publiken. Man märkte att hon har fått mycket influenser från den amerikanska singer/songwriterkulturen när man fick höra hennes låtar.
Christinas scenframträdande håller dock inte samma klass som musiken som spelades. Framträdandet kändes lite amatörmässigt, även om själva musiken inte var det. Bara för att konserten spelas vid en bar så betyder det inte att man behöver se ut som att man sjunger karaeoke.
En av de inledande låtarna under Christina Gustafsson spelning var låten In the light of you. Den första meningen som Christina yttrar med sin sköna stämma är easygoing when we meet. En snabb översättning på den frasen ger oss "lättsamhet när vi möts". Detta är en fras som skulle kunna sammanfatta hela Christinas uppträdande.
Lättsamheten ger dock en oseriös utstrålning. Christina har omringat sig med musiker som lyckas skapa en kvalitetsklyfta på scenen. Skillnaden blir otroligt tydlig efter att Martin Höper leverar ett solo på ståbas som sedan överröstas av ett solo på gitarr av Max Schultz. Det blir en sorts bergochdalbana av musikalisk kunskap som egentligen inte borde förekomma.
Resultatet av denna bergochdalbana är ett väldigt intetsägande resultat. Bandets positiva och negativa sidor lyckas utesluta varandra och jag lämnade Kulturens hus musikaliskt otillfredsställd. Någonting jag kommer att minnas är Maxs gitarrsolon och Martins sångtillägg. Det var bara synd att inte resten av spelningen höll samma kvalitet.