Jag har undrat om det verkligen är mödan värt att skriva en hyperintelligent skildring av någonting så pass udda i den litterära historien som Ida Bäckmann, idag inte ens känd för sitt sämsta eftermäle.
Men så motiverar sig Combüchen med den kloka raden: ”varför måste kvinnor ha varit förebilder för att duga kvinnohistoriskt?”
Så klart, så enkelt. En biografi över en kvinna som enligt Sven Stolpe borde fördömas för att hon inte var vacker, utan ”en ful liten gnom”. Och enligt andra karaktäristiker både asexuell och sexuell, båda lika klandervärda. Den som nästlade sig in hos den sjuke Fröding och skrev en biografi, alldeles för tidigt och alldeles för osminkat kort efter hans död och gick till litteraturhistorien som den mest utskällda, mest föraktade, mest nedsablade. Mytoman och vampyr hördes bland älskvärdheterna.
Föddes 1867 och dog 1950, skrev själv korrespondens från den stora världen, Sydamerika och Ryssland, och flera böcker om Röpecka, alltså sig själv, om Fröding och om vänskapen med Selma Lagerlöf. Som nog närde henne vid sitt Mårbacka, men baktalade henne så fort ytterdörren smällt igen.
Och märklig är hon, möjligen inte alls angenäm, och det där med skönheten är svårt att bedöma, men onekligen var hon kort i växten. Och så gjorde hon misstaget att ta fel grepp på nationalskalden som just dött och heligförklarats. Fröding alltså, som hon kanske träffade redan 1899 och förälskade sig i, där i Karlstad. Men som hon alldeles säkert mest hade en passionerad och platonsk brevrelation med, passionerad från henne, korthuggen från honom. Sedan Fröding kommit på sinnessjukhus, eller hospital som man sade, träffades de desto oftare, det var efter 1904 och pågick ända till giftermålsplanerna som resolut klipptes av när syster Cecilia fick nys om dem. Då klipptes för övrigt besöken också av. Drygt åtta år, någon slags kärlek, även detta märkligt.
Sigrid Combüchens bok är kollossalt välskriven, hennes språk är alltid så haltigt att jag ibland önskar att hon tunnade ut kortare stycken i texten. För andningens skull. Men hennes stil är alltid maximal, spirituellt gnistrande och oerhört tät. Ja, ett långrandigare sätt att säga ”intelligent”. Combüchen har skrivit en av de bästa böckerna om kvinnokampens historia genom att sikta lite vid sidan om monumenten, genom att skildra utveckling som plåga, inte som hjältesaga.
Ida Bäckmann, hon framkallar tiden åt oss eftersom hon skär på tvären. Lite för tuff, lite för ihärdig när hon limmar på Selma och Gustaf, kanske ganska outhärdlig, men energisk, självständig, rolig ibland. Men hennes timing var dålig, hon tycks alltid ha fällt replikerna i fel sammanhang och som hon sablades ned efter Frödingboken är det underligt att hon alls överlevde. Det gjorde hon nu, men efter femtioårskalaset blev hon torpare och hönsfarmare i Närke. Hård effekt av recensioner. Men 1944 kommer ett tvåbandsverk Mitt liv med Selma Lagerlöf .
Förebildlig var nog Ida Bäckmann aldrig, men kvinnohistorisk är hon mer än de flesta.