Att besöka en gymnasieskola är som att gå in i ett parallellt blodomlopp. Det är ett system som verkar bredvid, men liknar och samtidigt är starkt förbundet med samhället utanför skolgården. Det märks inte minst nu på våren då avgångsklasserna ska redovisa sina alltmer omfattande och komplexa slutprojekt. Många av dem märks visserligen aldrig av, de sker inom det egna omloppet, medan annat uppmärksammas med priser eller artiklar i lokalpressen. Det gäller särskilt för de estetiska programmen som, av naturliga skäl då man redan i ettan söker scenen, sedan många år nått utanför skolporten med sina avslutande produktioner. I Luleå har treorna på det estetiska programmet i år dessutom valt att bita över ett rejält stycke dramatik:Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht med musik av Kurt Weill. Valet är deras eget, inte lärarnas. Inspirerade av höstens studier av genren sökte de efter musikdramatik eller musikal. Beslutet att spela Tolvskillingsoperan är intressant. Brechts dramatik, med sina avbrott och direkta tilltal till publiken, är inte lättspelad och Weills musik varken insmickrande eller lättsjungen. Budskapet är dessutom absolut på blodigt allvar och slutet där skurken Macheath både blir befriad och upphöjd, därför en lek med sagans möjligheter. I verkligheten, däremot, kommer aldrig kungens sändebud och räddar den på förhand, kanske redan i vaggan, dömde ur galgen. <SPAN class=mr>Brecht har inte fel </SPAN>Till saken hör att det snart är 80 år sedan Brechts pjäs spelades första gången. Ändå finner dessa sena 80-talister det mödan värt att lära sig all text, pjäsen är över två timmar lång och även sångerna är mycket betydelsebärande, i Tolvskillingsoperan. Det beror nog på dess påträngande giltighet. "Pengar regerar"säger Brecht. Vem säger emot och påstår att han har fel så här anno 2006? Men det kan också vara kvinnorollerna tänker jag. De är liksom mer jämlika i sin skröpliga mänsklighet där det liksom bara går ut på att klara sig och få respekt även om man lever i den understa av världar, än i många andra klassiker - och moderna texter med för den delen. Och när jag sitter där i Lärkans aula är det mycket svårt att inte se estetelevernas musikteaterval som en kommentar till Norrbottensteaterns i julas utdansade Sugar.
