På lördag skulle Elvis ha fyllt 70

Kommande lördag, den 8 januari, hade Elvis Presley celebrerat sina första 70 år här på jorden. Och då skulle det, förstås, ha utbrutit en jättefest. Fast ? nu blev det ju aldrig så. Elvis blev bara 42 år och han dog den 16 augusti 1977, på en toalett hemma i Graceland, i Memphis, Tennessee. Med spår av åtminstone 14 olika droger i sin kropp. Frågan är då: vilken sorts status hade Elvis haft i dag, om han hade fått fortsätta att leva, spela in skivor, filmer och genomföra shower ? i stort sett på samma sätt som han hade gjort från det han var 19 år 1954 fram till dess han dog 1977? Av hans kolleger från den gyllene rock?n roll-epokens 1950-tal, i Memphis och på andra platser, är många döda: Johnny Cash, Roy Orbison, Carl Perkins; medan andra av dem lever. Jerry Lee Lewis, som fyller 70 år den 29 september, har i och för sig varit kliniskt dödförklarad vid två separata tillfällen de senaste åren, men mirakulöst nog kämpat sig tillbaka till livet. Jerry Lee lär till och med ha en ny skiva på gång. Vilket även det får lov att refereras till som något mycket märkligt. Han har varit gift åtta gånger och minst två av hans fruar har avlidit under minst sagt mystiska omständigheter. Två av hans söner har dött; den ene i späd ålder när han körde sin sparkcykel ner i en swimmingpool, den andre som 19-åring, när han svårt påverkad av droger var med om en bilkrasch. Jerry Lee har också haft decennielånga stridigheter med det amerikanska skatteverket, som vid minst ett tillfälle belade alla hans tillgångar med kvarstad vilket fick till följd att Jerry Lee inte ens kunde lämna sin hemstat Louisiana. Och hans eviga fight med sina inre demoner har fått honom att tömma åtskilliga tusentals liter bourbon, smälla i sig ännu flera tusentals centralstimulerande tabletter och skorstensröka såväl feta cigaretter som något smalare Lucky Strikes och Chesterfields. Att den mannen lever är ett mysterium. Men ? det gör han alltså. Och det gör även gamla rockers som Little Richard (72 år), Fats Domino (76 år) och surgubben Chuck Berry (78 år). Men ? nu tillbaka till Elvis Presley igen. Han hör till det amerikanska 1900-talets mest självklara artister och ingen musik- eller populärkulturskribent med någorlunda mycket av sitt vett i behåll, kan någonsin ens försöka nedvärdera hans betydelse ? för i stort sett hur många efterföljare till honom som helst. Elvis stod dock knappast på sin kreativa höjdpunkt i livet då han dog. En minst sagt osund livsföring (dubbelmackor med stekta bananer, massor av flott och stekt bacon samt en trave cheeseburgare och milkshakes, varje kväll, kunde inte annat än sätta sina spår) hade fått honom att svälla upp som en Michelin-gubbe och hans musikaliska ambitioner begränsade sig till i och för sig påkostade, men relativt innehållstomma, shower i Las Vegas. Men: vad är det som säger att Elvis inte hade kunnat revanchera sig, att han inte hade kunnat göra sig fri från cheeseburgarna, den i alltför hög grad manipulerande managern överste Tom Parker och den levnadsstil som i princip hade gjort honom till en fånge inne i Graceland? Han hade ju kunnat tända till igen, återfå den förlorade gnistan och återigen gjort något ramalamawabopbambom i musiken. Satt flera avtryck, bevisat vem som verkligen var The King och seglat fram genom 1980- och 1990-talen i triumf. Det hade inte varit omöjligt. Under de rätta omständigheterna; och i samarbete med de rätta producenterna som exempelvis Chips Moman, hade Elvis kunnat fixa detta. Nu blev det inte så. Men nog svindlar ändå tanken inför Elvis i samarbete med unga hungriga och kreativa producenter och musiker, som hade kunnat få honom att återigen sjunga sitt eget hjärta rakt ut ur kroppen och ännu en gång beröra sin publik. Just som han så ofta gjorde, under främst 1950- och 1960-talen. Det har skrivits (lågt räknat) tusentals böcker om Elvis Presley. Man behöver dock bara läsa två av dem. De heter, respektive, Last Train To Memphis och Careless Love, publicerades 1994 och 1999 av Little, Brown i USA och skrevs av journalisten och författaren Peter Guralnick. De sammanfattar, på sammanlagt omkring 1.400 sidor, hela det livskomplex som hette Elvis Presley. Med, som det brukar heta på amerikanska ?warts and all? (?vårtor och allt?). Guralnick är en av de mest trovärdiga musikskribenter som någonsin har existerat (endast Nick Tosches, Colin Escott och Chet Flippo kommer något så när i närheten av honom) och han tecknar bilden av Elvis uppväxt, genombrott och succé ? samt de senare årens tragedi ? md en fullständig blandning av sympati, förståelse, distans och relevans. Bägge hans böcker är numera klassiker. Det fortsätter att komma ut böcker om Elvis, men det är helt onödigt; de här två tegelstenarna är de definitiva orden om honom. Så ... inte vet jag, men nog kan det väl bli aktuellt att spela ett gäng cd:s med Elvis till helgen, kanske se någon dokumentär eller film också, minnas den gången jag fick intervjua hans trummis D. J. Fontana och återigen uppleva den oförfalskade och bultande vilda musikaliska kåtheten i låtar som Mystery Train, Heartbreak Hotel, Viva Las Vegas och I Got Stung. Elvis, 70 år. Vilket party det hade blivit. Jäklar också ... Katten Malin gillar också Elvis. Där får ni helt enkelt tro mig på mitt ord. Och till nästa gång: Lev Väl. Samt rekommendationer av ? allt som gör livet gott att leva.