Pålitligt som alltid från Hiatt

Denne numera (snart - den 20 augusti) 56-årige amerikanske singer-songwriter har under hela sin karriär (tja, kan man kalla det för det - ja, kanske) haft den lite tjatiga ovanan att ständigt prestera sitt allra bästa. Sedan begynnelsen av 1970-talet, alltså. Inte för att det har tagit honom någon särskild stans. Några kommersiella framgångar har han knappast någonsin fått. Men han har i alla fall alltid haft en så pass stor grupp med fans att han har kunnat fortsätta att ge ut plattor (fast skivbolagsbytena har varit många och täta) och kritikernas gillande har han också alltid haft. Det John Hiatt gör är en starkt gitarrbaserad och med skarpt snitsiga texter försedd kött-och-potatis rock’n’roll. Formellt sett - inga märkligheter alls. Men: alltid vardagligt angelägen. Och ibland (lite oväntat) exploderande i rena rama kreativitetseruptionerna också. Men framför allt: alltid lika pålitlig. Alltid. John Hiatt har alltid en osviklig känsla för melodier och omger sig också ständigt med virtuosa kompmusiker (Luther Dickinson på gitarr går här ledigt i Sonny Landreths spår). Det blir bra på samma sätt som ett välkommet besök från en gammal kompis blir hjärtevärmande bra. Och allt det här gäller alltså i mycket hög grad för Hiatt´s nya platta Same Old Man. Självklart: han är samma gamla man, som han alltid har varit. Men han nitar, lika osvikligt som alltid, till oss med låtar av tungt hög klass och med titlar som Old Days, Love You Again, Ride My Pony och Two Hearts. I princip oemotståndligt. Hela mannen är en kvalitetsmärkning. Lyssna alltså på Same Old Man och må riktigt bra. Eric Gadd, för sin del, är dock inte riktigt samme gamle falsettsångare som han brukar vara. Han har återgått till svenskan på sitt tionde album Stockholm står kvar, men jag ligger. Och man kan inte säga att han har lidit något nederlag i detta sitt byte av språk. Tvärtom: Gadd snickrar ett bygge av kompetent folkhemsfunk och lojt svängig sommarsoul i melodier som (den tämligen briljanta) Tio minuter, Tvåhundratusen och Hjärtat blöder. Vill man jämföra så kan man pröva med Al Green eller rent av Stevie Wonder. Ingen (inklusive Gadd själv) blir ju det minsta förvånad om man nämner Prince. Han är medvetet rätt minimalistisk i uttrycket, men åtminstone titelmelodin är konstruerad som ett hjärtblodsrop. Helhetsmässigt blir man först nyfiken, sedan intresserad och därefter avgjort nöjd. Och: falsettuttrycket finns kvar; bli inte oroliga. Fast numera på svenska.

Pålitligt som alltid från Hiatt

Hur det än är och vad som än händer - så kan man alltid lita på John Hiatt. Det konstaterar Kurirens musikrecensent Rolf Nilsén och ger Hiatts nya skiva tre Kurirhästar.