Love and Other Drugs (som nog hade riskerat att få titeln Kärleksmedicinen på den tiden som filmtitlar översattes) är en sådan film och efter bara en liten stund upptäcker man att man tycker om den. Och gradvis allt mera och häftigare också.
För regin ansvarar Edward Zwick, som har haft en något hoppig meritbana när det gäller film; med enfaldig action och vardagskomedier blandat, men som alltid har en guldstjärna hos mig som en av männen bakom TV-serien Livet runt 30, på 80-talet.
Vi introduceras för den energiske unge mannen
Jamie (Jake Gyllenhaal), en oförbätterlig slarver och charmör som kan sälja vad som helst, till vem som helst, och som när han får anställning på ett läkemedelsföretag beslutsamt kör över konkurrentens Prozac med sina Zoloft, inom lyckopillerbranschen.
Han byter flickvänner lika ofta som andra byter skjortor, men när han träffar Maggie (Anne Hathaway) händer något. Något särskilt; kanske är det till och med kärlek?
Men Maggie visar sig ha den neurologiska sjukdomen Parkinson, som i sina första stadier kan vara acceptabel men som gradvis brukar bli betydligt värre. Det går upp och ner och fram och tillbaka mellan dem, men attraktionen förblir ändock bestående.
Filmen utspelar sig på 90-talet (jag misstänker att den kan ha autentisk bakgrund) och när läkemedelsföretaget lägger ut Viagra på marknaden, så säljer Jamie bokstavligen containervis av det (”ALLA vill ha knullpillret!”) vilket krattar gången till befordran och flytt till Chicago, från vischan i Ohio.
Men: Maggie då?
Man kan komma att tänka på 40 år gamla mega-succén Love Story, där Ali McGraw drabbades av obotlig leukemi och dog till tonerna av Michel Legrands vemodiga ledmotiv medan Ryan O’Neal sörjde.
Men det är mycket som skiljer de två filmerna åt. Exempelvis har Love and Other Drugs ett snitsigt birollsgalleri, där Oliver Platt som plufsigt ärrad försäljarkollega till Jamie och Josh Gad som hans ohejdat vulgäre yngre bror särskilt triumferar (och inledningsvis ser vi lite grann av Jill Clayburgh i rollen som hans mamma; detta kan ha varit hennes sista film – R.I.P.).
Det här känns alltså som en fullvuxen filmisk meningsfullhet, i januarihelvetets mörker och snöglopp.
Den kan funka som ett motgift mot detta så:
Unna er den.