Påvar, blues och The Band

SÅ BEFORDRADES DÅ även påven Johannes Paulus II till den himmelska evigheten, efter att i nästan 27 år ha varit överhuvud för alla katoliker här på jorden. Så länge har inte någon påve suttit på den heliga stolen sedan Pius IX, som var påve mellan 1846 och 1878. I drygt 31 år alltså. Det är betydligt vanligare att påvar bara är Guds ställföreträdare på jorden i ganska korta perioder. Om vi börjar med aposteln Petrus, som var den förste påven, och sedan räknar framåt, så får vi fram sammanlagt 262 olika påvar ? mellan honom och Johannes Paulus II. Minns ni för övrigt den påve som kom närmast före den som nu har gått bort? Han hette Johannes Paulus I och han var innehavare av en av de kortaste ämbetsperioderna i hela påvedömets historia ? en månad och tre dagar. Han valdes den 26 augusti 1978 och dog den 28 september 1978. Av en hjärtattack, av allt att döma. Även om det också har förekommit spekulationer att påven blev förgiftad, på grund av sin oppositionella hållning till alltför mycket inom den konservativa katolska kyrkan. Den man som hette Karol Wojtyla och som tog sig namnet Johannes Paulus II skulle alltså egentligen inte alls ha blivit påve. I alla fall inte när han blev det. Hans företrädare, som bara var 66 år när han dog, beräknades väl i alla fall kunna sitta kvar tiotalet år på sitt höga ämbete. I sammanhanget kan man också erinra om en klassisk löpsedel här på Kuriren, där det dynamiskt förkunnades vid den nytillträdde påvens frånfälle ?Påven död igen?. Dennes företrädare, påven Paul VI, hade ju dött den 6 augusti 1978. Så det var ju fullständigt relevant och dessutom skarpsinnigt formulerat av den nattredaktör som hade ansvaret för den här löpsedeln. Det finns många intressanta, bisarra och till och med groteska karaktärer, bland alla dessa påvar. Vill man irra omkring ännu mera i det virrvarr av olika hemlighetsfulla intriger som karakteriserar mycket av den katolska kyrkans historiska verksamhet, så kan man ju vända sig till Dan Browns lätt plottriga bestsellers Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Även om Peter Van Greenaway använder sig av i princip samma intrig som i Da Vinci-koden, och på ett betydligt mera begåvat sätt också, redan i thrillern Judas! Utgiven i mitten av 1970-talet. IBLAND DRABBAS MAN av den lätt yrselframkallande tanken ?vad hade hänt om i stället detta hade inträffat?. Det kallas för kontrafaktisk historieskrivning och bland annat brukar det ju, historiker och andra intresserade informellt emellan, undras om Hitler hade lyckats åstadkomma ett lika stort helvete inom konstvärlden. Om han hade blivit antagen vid Konstakademien i Wien, den där gången i början av 1910-talet. Särskilt de som underkände honom kan ju ha haft anledning att grubbla över detta. Hur det hade gått om Sovjetunionens ledare Nikita Chrustjov hade blivit ihjälskjuten 1963, i stället för USA:s president John F. Kennedy ? det kan man ju förstås också enbart spekulera omkring. Det enda man med någorlunda omfattande säkerhet kan slå fast där är väl ändå att redarmiljardären Onassis aldrig skulle ha gift sig med Chrustjovs änka. SEDAN VI DÅ (väl?) har kommit överens om detta så vill jag härmed bara beklaga dem som inte tog sig till Amphion, på Quality Hotel i Luleå, i lördags när Svartöns Bluesförening arrangerade en spelning där med bandet Trick Bag. En alldeles uppseendeväckande vital och matadormässig spelning detta, som fixade mittbena i frisyren till de flesta närvarande och där sångaren körde med påtaglig svetslågestämma och resten av bandet låg på och ökade insatserna. Allt eftersom. Alla som är intresserade av förnämlig musik ska nu också genast betala 65 kronor för senaste numret av Uncut, där det finns en sensationellt bra 20 sidor lång text om värlens bästa rockband, The Band, och man dessutom får en våldsamt hörvärd CD på köpet också. Innehållande musik som inspirerats av The Bands rurala och gammaldags galna Americana, av Little Feat, Drive-By Truckers, Mercury Rev, Brinsley Schwartz, Wilco, Will Johnson, Ray LaMontagne, The Gourds, med flera. I senaste Uncut får jag också information om att skådespelaren John Vernon har avlidit. En gammal favorit hos mig och en lysande skurk i 1970-talsfilmer som Fallgropen, mot Walter Matthau; Dirty Harry och Josey Wales ? Mannen utanför lagen, mot Clint Eastwood samt Point Blank, där en bister Lee Marvin kastar ner honom från en skyskrapa. Av olika anledningar var John Vernon rätt inaktiv det senaste dryga decenniet. Men de som ser någon gammal film med honom kan knappast undgå att imponeras av hans hotfullt välmående framtoning. Jag blev ledsen när jag läste att han dött. Nästa gång någon TV-kanal visar den utmärkta Fallgropen (Charley Varrick i original) -? titta då! En av de bästa amerikanska 1970-talsfilmerna. OCH SÅ VILL jag på det här tillräckligt diskreta sättet också passa på att efterhandsgratulera Luleå-arkitekten, husräddaren, levnadskonstnären, livsnjutaren och deckar-konässören Janne Wikström, som fyllde 60 år nyligen. Den här kolumnens eviga respekt har denne man, som aldrig lagt av sin Råneå-dialekt, ständigt. NÅGON TROGEN LÄSARE efterlyste ett foto av katten Malin. Ja, vi får väl se hur det blir med det. Kanske och kanske inte. Men det är roligt att så väldigt många hälsar till och bryr sig om henne. Till nästa gång: Lev Väl. SAMT HUR MÅNGA rekommendationer som helst av Rennie Airths historiska spänningsslukare Blodröd våg (Minotaur; översättning Nils Larsson) som är bland det allra bästa man kan läsa just för tillfället.