Med ett vackert och informativt programblad får jag ta del av kvällens program, när jag sätter mig ner i konsertsalen som denna dag inte är mer än halvfull. En svensk, som heter Dag Wirén är först ut med sin serenad för stråkar. Ett lekfullt stycke med wienklassiskt formtänkande som grund kryddas med Wiréns eget tonspråk. Orkestern pärlar på, friskt och härligt med väl angivna tempon av dirigenten Petter Sundkvist. Ja, det är musik som stundtals spelar sig själv och Petter tar fasta på det och står emellanåt lite finurligt och bara lyssnar. Detta är en komplimang, för ibland ska dirigenten låta musiken göra jobbet och ibland måste dirigenten bära musiken, storheten ligger i att veta när man ska göra vad. Sedan äntrar pianisten Per Tengstrand scenen med en av mina favoritpianokonserter i pannloben, nämligen Schumanns pianokonsert i a-moll. Jag fick veta nu i programbladet att den är skriven till Schumanns fru, vilket kastar en hel del ljus. Huvudtemat är så vackert, så skört, så melankoliskt att det är svårt att fatta hur man kan få in så mycket känslor i ett litet tema. Med detta sagt kan ni också förstå vilka krav det ställs på interpreten, mången högtekniskt monster har gått bet på denna konsert just på oförmågan att gestalta det komplexa känslospektret. Så icke Per Tengstrand. Han må vara en enormt tekniskt driven musiker, men det som imponerar mest på mig är hans inre rikedom, att han har förmåga att gestalta de mest subtila uttryck. Redan i pianots första takter sitter hela registret där och sedan släpper han inte taget, vare sig det är stillsamma fraser i pianissimo pianissimo (oerhört svårt tekniskt också att få till) eller lavaartade utbrott. Det är först live som jag förstår hur tekniskt svår den här konserten dessutom är, när jag ser honom forsa omkring i tremoloartade partier i konsertens final. Per Tengstrand är en stor pianist och en inspelning av denna konsert med honom skulle inte behöva stå i skuggan av många andra tolkningar. Sist ut kommer Beethovens åttonde symfoni, en skämtsam liten sak som passar dirigenten Petter Sundkvist som hand i handsken. Utan partitur ledsagar han orkestern elegant och ledigt och tar fram de passager där Beethovens skämtlynne kommer fram (slutet på andra satsen till exempel). Denna symfoni passar förvånansvärt bra i det här lilla orkesterformatet och orkestern spelar med en glöd och frenesi som förvånar och gläder mig positivt. Sammantaget var detta en mycket trevlig kväll med bra avvägt program och superb solist, som hade förtjänat en ännu större publik.
