Perfekt, Embee, men bara ibland

De senaste åren har Embees små men stadiga kliv från traditionell boom-bap producent i Looptroop till en mer eklektisk crossoverproducent som soloartist varit både intressanta och lyckade. Solodebuten Tellings from Solitaria (2004) resulterade i en stabil och vemodig blandning av jazz, soul och udda samplingar och oväntade gäster som José González gav en helt ny dimension till Embees ljudkullisser än vi var vana vid från Looptroop. Naturligt nog fortsätter utvecklingen på solouppföljaren. Här blandas de vanliga jazz och vinylsamplingarna med mer oväntade inslag som Smiths-liknande (!) spåret Still Dreaming och P3-poppiga Upside Down med Maia Hirasawa som gäst. Rap och rappare som gäster lyser helt med sin frånvaro. Men rappare eller inte, Embees melodispråk och ljudlandskap känns ofta väl igen från såväl Loop Troop som solodebuten. På gott och ont ska sägas. För precis lika intressant som mixen av spelade popslingor och smutsiga rare-samplingar blir i spår som Over the Rainbow och vackert luftiga Workable - lika förutsägbart trista blir de i spår som Pay Day och Yumi Yaya. Till det stora hela är The Mellow Turning Point ett bra album, med en del fina låtar och ett udda utfört hantverk till sig. Embee visar också fläckvis att han kanske har den där kompletta crossoverskivan inom sig, mellan rare-grooves och Manchester, mellan vinyldammet och Motif-synten. Bara han får slipa lite till på sin blueprint. Än så länge prickar han bara då och då in den perfekta känslan mellan retro och samtid.