Persisk visdom i åldrad dräkt

Det känns i kroppen att läsa Sadis Lustgården. Det är rytmen, det mässande och svängande tonfallet. Kroppen vill ha en rytm och får det. Det är som gamla bibelöversättningen, gjort för att läsas inför en lyssnande skara av en vacker och bärande röst. Det är Eric Hermelins översättning av den sufiske klassikern jag talar om. Denne märklige Hermelin som av Wilhelm Ekelund fick intyget att han i sin översättning hade mer kraft och inlevelse än någon "i hela den samtida svenska vitterheten". Aningen överdrivet, men det säger något om Hermelin ställning och varför han blev så inflytelserik över många författare, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf exempelvis. Vilket sägs, med mycket annat, i det informativa förordet av Carl-Göran Ekerwald. Hermelin är ett unikum. Han är långt bortom det säregna. Halva sitt liv sitter han tvångsintaget på St Lars sinnessjukhus i Lund, där utför han sina översättningar av klassiska, persiska poeter. Sadis Lustgården kommer 1918, men Hermelin översätter också de mer kända Rumi, Hafez och Omar Khayyam. Ständigt försöker Hermelin rymma och gör det också, han vill ner i sitt spritmissbruk igen, det som fått honom inlåst. Dock med god hjälp av sin familj, som inte vill ha orosmomentet i frihet, det ger fel tidningsrubriker för den adliga familjen. Det räckte inte att ha baronen utomlands, och en tjänstvillig läkare skriver ett intyg. Helt medvetet väljer Hermelin en lätt arkaiserad form av svenska, gamla stavningsregler, äldre ordförråd. Det var nog lätt bedagat redan för hundra år sedan, när översättningarna gjordes. Sadi levde på 1200-talet, en orolig och våldsam tid i Persien, diktaren var också krigare och satt ett tag fånge hos korsriddarna. Klokt nog är därför hans dikt full av tålamod, överseende och vilja att förlåta. "O, min vän! Visa ödmjukhet mot din vrede fiende,/ Ty mjukhet gör det bitande svärdet slött." Lustgården är lärodikt, moraliska och pedagogiska händelser på rad och den sedelärande och uppbyggliga slutsatsen därefter. Boken är uppdelad i tio avsnitt, "portar", där stora frågor som barmhärtighet, ödmjukhet, kärlek behandlas. Vad är då att säga om dessa översättningar och all denna sufism? Bland Hermelins tillskyndare finns en okritisk beundran, en ren kapitulation inför den helige dåren. I sina bästa stunder är översättningarna fysiskt medryckande och det gamla språket är sällsamt vackert. I sina sämsta stunder är Lustgården en påfrestande och utdragen pastisch. Sufismens djupa visdom består i Sadis dikt av ett antal, ganska enkla maximer, vackrast när de handlar om kärleken, roligast när de anför skrattet som ett medel mot makten. En metafysisk brygd med meditativ renhetsdyrkan och intuitiv tilltro. Det är kul att läsa om 1200-talets Persien, det sjuder av liv och röster. Men jag blir måttfullt imponerad av den filosofiska kraften i Sadis sufism.