Vander Caballero har i Papo & Yo skapat ett spel om sin alkoholmissbrukande pappa och valt att berätta historien ur pojkens perspektiv. Hans far representeras av ett monster som gillar att äta grodor. Med en groda i magen förvandlas dock det snälla monstret till en farlig best. Att förstå metaforerna här är inte speciellt svårt.
Det är också lätt att känna med pojken. Han lägger det på sina egna axlar att rädda sin pappa och hitta ett botemedel för monstret. En alltför vanlig instinkt hos barn till missbrukare.
För att hjälpa sin far måste pojken lösa problem som grundar sig i att bygga om hela kvarter i den kåkstad i latinamerika som spelvärlden består av. Miljöerna är kryddade med vad som antagligen ska representera ett barns fantasi och på sina håll också av vacker gatukonst som starkt bidrar till den fina stämningen. Det gäller även musiken, komponerad av Brian D’Oliveira, som subtilt följer äventyrets gång, men ibland tar en mer framträdande plats och då inte är så teatraliskt överdriven som annars är så vanligt i spel och filmer.
Miljöerna och stämningen driver mig vidare, men framför allt vill jag veta hur Vander Caballeros väljer att berätta och avsluta den här historien. Jag ska inte avslöja för mycket, men slutet lämnade mig något besviken. Här fanns en möjlighet att skapa en väldigt gripande berättelse, men den nådde inte riktigt ända fram. Det gäller också den oprecisa kontrollen, den kassa bilduppdateringen och alltför frekvent screen tearing. Själva spelmekaniken är inte heller speciellt lyckad, men tack vare miljöerna, musiken och den personliga berättelsen blir jag betydligt mer engagerad än jag brukar bli i liknande problemlösningsspel.
Om du själv känner till något av de hundratusentals barnen som tampas med ett monster i vardagen, finns det en möjlighet att du blir lika engagerad och har överseende med Papo & Yos många brister.