"Åldrandet kommer alltid som en chock", säger John Ashbery i ett samtal med en av sina flitiga översättare till svenska, Vasilis Papageorgiou, i tidskriften Artes, nr 4 1989. Det är snart tjugo år sedan artikeln skrevs och författaren är närmare åttio, men fortfarande är det åldrandet, tidens gång och förundran inför detta som är centralt också i senaste boken på svenska. Poesin själv framstår här som en Herakleitiskt rinnande flod där inte mening är det viktigaste, men att söka skriva fram nya samband i kända mönster. Som i Sonett: Mer sånt:"Det är som att öva på en skala: på samma gång olikt och aldrig detsamma. Fråga mig inte varför vi gör sådana saker.Fråga varför vi tycker att de är meningsfulla.Fråga göken som har fastnat mitt i sin flykt mellanpagoden och eremitens rokokogrotta. Han kanske berättar."Ashbery skriver inte en lättläst poesi men en roande och underfundig. Den innehåller många bilder som inte är tidigare använda. Det gör att min läsnings vilja till metaforer som kan avtäckas en betydelse flyttas runt och inte får fäste. Samtidigt är poesin fylld av kulturella referenser och hänvisningar till företeelser som existerar i världen: Schönberg, Apollinaire, Hölderlin, Chopin, Lizst, och så plötsligt fågelinfluensan. I detta virrvarr navigerar sig Ashbery runt med både lätt och allvarstyngt tonfall. Första gången jag läste honom hade jag svårt att komma in i texten, delvis för att jag inte kunde hänga med i referenserna men framför allt för att jag tyckte de halsbrytande brotten mellan meningarna i hans collageartade teknik var svår. Nu tänker jag att det är så han arbetar med språket, att det är i framhållandet av det vardagsspråkligt enkla men i nya sammansättningar som en annan typ av komplexitet kan uppnås. Genom beskrivningar av väder och exempelvis sammankomster mellan människor levererar Ashbery också en samhällskritik av det individualistiska Amerika: "Vad de dåliga nyheterna gick ut på/ blev uppenbarat alldeles för sent/ för att vi skulle kunna göra något åt saken.".Det går att grunna på Ashberys meningar och meningsskapande var för sig men det blir både roligare och intressantare om man läser lite hastigare och låter sig flyta med. Då framkommer både författartonen, samhället som skildras och karaktärerna i texten som mindre snåriga.Ashbery har kallats Amerikas störste nu levande poet av kritikern Harald Bloom och det talas om honom som potentiell Nobel-priskandidat. Jag önskar lite mer skitighet både i språket och i det som skildras för att anse honom vara en personlig favorit. Om texten fick bränna lite mer, ha lite fler smärtpunkter, tror jag att jag skulle kunna läsa Ashbery även med hjärtat och kroppen och inte som nu mest med hjärnan.
John AshberyÖversättning: Tommy Olofsson och Vasilis PapageorgiouVarthän skall jag vandraNatur & Kultur
