Politikens betydelse för framtiden

Foto: Linda Wikström

Kultur och Nöje2015-10-14 11:30

Att vi är en produkt av tidigare politiska beslut blir kanske som mest tydligt i det personliga. Såg en dokumentär om skådespelaren Lo Kauppi härom veckan som gjorde starkt intryck på mig. Kauppi och hennes man träffades på scenskolan och kommer från helt olika social bakgrund. Tillsammans står de och betraktar gamla svart-vita foton på sina morföräldrar och konstaterar att de, Figges morfar och Los mormor, i sekelskiftets Sverige förmodligen aldrig skulle ha träffats på grund av

klasskillnad, olika språk och geografiskt avstånd. Figges morfar studerade vid denna tid på läroverket i Uppsala medan Los mormor flyttade från Tornedalen för att piga i Stockholm. Men det faktum att de nu står där tillsammans är beroende på tidigare politiska beslut, och Lo nämner August Palm och arbetarrörelsen som möjliggjort detta.

Kauppi växte upp med en pappa som var en hårt arbetande bergsprängare men också alkoholist. För att fly bort från detta började hon dricka, ta droger och blev kriminell i tonåren. Som 19-åring kom hon till ett vägskäl i sitt liv. Hon satt på Arlanda med ett förfalskat pass som hon utfärdat i sin storasysters namn och 90 000 stulna kronor med amfetamin i magen som hon svalt i kondomer. Plötsligt börjar hon känna sig yr och tror att kondomerna spruckit och att hon nukommer att dö. Det gör hon inte. Efter en lång tid av rehabilitering och en hård kamp om tillvaron kom Kauppi in på scenskolan i Stockholm. Idag är hon skådespelare, författare, regissör och dramatiker. Men hon hade med väldigt liten sannolikhet kunnat vandra denna väg om det inte var för tidigare fattade politiska beslut som plogat upp möjligheten för människor från alla klasser att söka hjälp eller utbilda sig, även ifall tröskeln ändå är olika hög.

För Kauppis pigande mormor från Tornedalen hade det varit en otänkbarhet att studera.

Tänker på min mormor och morfar som båda flyttade från ett fattigt finskt Tornedalen till svenska sidan älven för att sätta 14 barn till världen och arbeta i sina anletes svett. Två generationer senare sitter jag på universitetet och läser om allt detta i en bekväm stol med utsikt över ett soligt Helsingfors och får pengar av staten för att ha tid med detta.

Samtidigt vet jag vilka uppoffringar de gjorde, mormor och morfar, under ett svenskt 1900-tal som inte förespråkade mångkultur. De bytte sitt finska efternamn mot ett svenskklingande och döpte sina barn därefter. Ingenting har jag kvar från dem, om inte en känsla av att jag gått miste om något. Det enda jag kan göra är att läsa om det i min bekväma stol på universitetet, med utblick över stan. I tankarna har jag Lo Kauppi.

Krönika

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!