Poseidon

Poseidon Royal/Astoria Regi: Wolfgang Petersen Manus: Mark Protosevich efter bok av Paul Gallico Foto: John Seale Musik: Klaus Badelt Skådespelare: Kurt Russell, Josh Lucas, Richard Dreyfuss, Jacinda Barrett, Emmy Rossum, med flera Det är sommarsäsong och Hollywood bjuder som vanligt på stora actionfilmer. Först ut denna sommar är Poseidon, en remake på en av de allra första riktiga katastroffilmerna från 1972, då med Gene Hackman i huvudrollen. Titeln kommer som bekant från havsguden i den grekiska mytologin, men i filmen är Poseidon även namnet på det gigantiska dataanimerade kryssningsfartyg som filmen utspelar sig på. Det är nyårsafton och båten är smockfull med festande passagerare, lyckligt ovetande om vad som komma skall. Bara någon minut efter tolvslaget kommer så en monstruös tsunami som från ingenstans och träffar fartyget, som slår runt och hamnar med kölen i vädret. Såväl passagerare, som kristallampor, som Black Jack-bord hamnar uppochned. Och de personer vi presenterats för under filmens första tio minuter hamnar plötsligt tillsammans och pådrivna av filmens tama hjältefigur Dylan (Josh Lucas) börjar de att klättra uppåt mot ytan. Det är som i den gamla Mora Träsklåten, de möter hinder efter hinder, som de inte kan gå runt och inte igenom, och som de därför måste klättra över. Eller dyka under. Eller någonting annat. Där har ni handlingen. Regissören Wolfgang Petersen återanvänder alltså konceptet ?skräckinjagande jättevåg? från hans tidigare film Den perfekta stormen, men bryr sig här inte alls om att förklara varifrån den kommer. Och lite så skulle man kunna sammanfatta hela filmen. Det mesta saknar förklaring och för det mesta saknas också en motivering. Handlingen i Poseidon följer den Hollywood-dramaturgi som inte längre bara utgör skola i filmskapande utan också formgjuter hela produktioner i slentrian: hur man bäst gör filmer som redan gjorts med en handling befriad från överraskningar. Karaktärerna presenteras i en handvändning, vilket på sätt och vis är skönt eftersom de är så totalt ointressanta stereotyper. Vi har fadern som inte riktigt accepterar sin dotters pojkvän, vi har den ensamstående modern med sin dumsöte son, vi har den något vitsige och alkoholiserade cynikern, och så vidare. Kommer pojkvännen vinna sin svärfars förtroende och sin kärestas hand? Ingen bryr sig. Eftersom man som tittare inte hinner (eller kan) relatera till karaktärerna blir det så att filmens behållning inte ligger i vem som överlever, utan snarare i vem som dukar under, och vem som gör det på mest spektakulärt sätt. Trots allt är Poseidon ändå uthärdlig. Den är dålig men inte sämst, skådespelarna är till exempel inte vedervärdiga. Fast jag hade hellre bara sett trailern, den är hästlängder bättre. En spännande trailer borde kanske inte alltid filmatiseras. Det enda man vill se är ju ändå vågen. Det räcker så klart inte.

Poseidon

Sommarsäsong och Hollywood bjuder på gamla godingar i ny tappning. Norrbottens-Kurirens Jonas Teglund är dock inte alltför imponerad av den nya upplagan av storfilmen Poseidon och ger den en kurirhäst.