Pukslag i en stads historia

Den stora frågan om hur Luleå långsiktigt formats kan belysas med något så ursprungligt som själva stadsgrundandet 1621. Att staden placerades vid socknens kyrkplats speglar den dåtida lokala landsbygdselitens traditionsbundenhet. Kyrkplatsen, kyrkstaden med sina stugor, var socknens centrum. Där fanns de samhällsfunktioner som inte var underordnade byalivet och där träffades man och levde tillfälligt under stadsliknande former. Vidare bedrevs där traktens begränsade handel och där fanns en skyddad hamn för små skutor. Valet av stadsplats var rationell för stunden sett ur traditionssynpunkt och den skulle ha varit rationell för lång tid framåt om bygden och dess relation till omvärlden förblivit vid det gamla. Handelns och sjöfartens utveckling samt stadens expansionsmöjligheter som samhälle drev fram en flyttning av stadsplatsen redan efter ett kvarts
sekel. När tjära och bräder fick ökad relativ betydelse som utförselvaror jämfört med torrfisk och viltskinn, krävdes större och mer djupgående
båtar och det klarade inte den grunda och slingrande farleden till hamnen längst in i Gammelstadsviken. Eftersom staten strävade efter ökade inkomster från handeln var den välvilligt inställd till en ny lokalisering av staden, på samma sätt som den 30 år tidigare påbjudit dess tillkomst. Statens intresse var att upprätthålla kontrollen över handelsströmmarna, vilket var en förutsättning för effektiv uppbörd av tullar och avgifter. Staten bidrog med nödvändig expertkunskap när ny stadsplan skulle upprättas. Den nya stadsplatsen erbjöd mark och utrymme åt borgarna på ett helt annat sätt än som varit fallet vid sockenkyrkan. Borgarnäringarna handel och hantverk bjöd dock en mager försörjning, det krävdes komplement genom självhushåll med fiske, kreatur och jord. Livskraftigt samhälle
Flyttningen av staden 1648 var helt avgörande för att på sikt skapa ett livskraftigt samhälle. Det dröjde ändå till mitten av 1700-talet innan staden var stabiliserad med någorlunda vinstgivande handel som tillät köpmännen att agera som kreativa handelskapitalister. Först efter 1780 hade några av dem ekonomisk potential att kontinuerligt engagera sig i utrikeshandel. Beslutet att flytta staden till halvön nära älvmynningen hade varit omstritt. När nya Luleå drabbades av några större bränder runt 1660 var kraven på återgång till gamla stadsplatsen starka. Dessa krav på återflyttning upphörde inte helt förrän på 1720-talet. Het politisk fråga
Stadens placering var en het politisk fråga i ungefär ett sekel. Slående är också hur fel den första lokaliseringen blev. Utifrån rådande föreställningar runt 1620 kunde dock beslutet knappast ha blivit något annat. En placering av staden närmare havet redan 1621 skulle ha inneburit en total revolt mot lokalt dominerande föreställningar om hur bygden såg ut, hur den skulle utvecklas och hur olika områden skulle utnyttjas. Halvön nära älvmynningen fungerade som betesmark för prästbordet, var obebodd och låg definitivt inte strategiskt vid några korsande allfararvägar. Att lägga en stad där var otänkbart. Uppfattningen var att om den placerades där skulle den inte få några bofasta invånare och därför tyna bort och dö. Visst var det känt att vattendjupet krympte i Gammelstadsviken, men det räckte inte som skäl för att upphäva hur bygdens bebyggelseordning skulle vara beskaffad. Verkligheten utvecklades inte enligt planerna, snarare tvärt om och en flyttning av stadsplatsen blev nödvändig. Det som varit sockencentrumets fördelar för den blivande staden hade vänts till sin motsats och blivit nackdelar, ett hinder för att staden skulle kunna leva, växa och bli en stabil ort. Tiden vänder blad
Den tidiga, men ödesdigra, lokaliseringen hade förmodligen varit en förutsättning för att det överhuvud skulle kunna anläggas en stad. En annan placering hade krävt en despotisk statsmakt. Kungligt envälde till trots, så behandlades ändå inte allmoge i ett ärende om en stads lokalisering. Piteå, Luleås närmaste stadsgranne och med samma grundarår, flyttades på 1660-talet från sin placering vid sockenkyrkan i Öjebyn. Skillnaderna till trots kan man utan att det blir allt för långsökt dra vissa paralleller till flyttningen av Kiruna i vår tid. Ibland vänder tiden blad och händelser av detta slag ljuder som pukslag i en stads historia. Luleås ursprungliga lokalisering framstår som det största planeringsmisstaget i denna bygds historia. Stadens snara flyttning och nya placering är däremot den främsta planeringstriumfen alla kategorier. I det långa perspektivet är flyttningen den enskilt mest betydelsefulla händelsen i traktens historia. Lokaliseringen gav för lång tid framåt en geografisk ram för utvecklingen av staden. Stadskärnan ligger fortfarande kvar där den placerades vid 1600-talets mitt. Andliga och världsliga funktioner (kyrka och rådhus) var bärande fundament i en stad. Till detta kom den utbildning (skolan) som skulle forma personer till samhällets stöttepelare. Luleås centrum är därvidlag sig likt efter 350 år. Som hållbar samhällsutveckling är det enastående, för att nu travestera ett flitigt nyttjat begrepp ur vår egen tid.