Musiken byggs upp av personliga texter i behagliga popmelodier som framförs av Janinne Ojas ekande stämma. Vi bjuds på snygga gitarrslingor, känslosam sång och omväxlande ambient omväxlande elektroniskt sound. Men också av en spelning i det blygsammare laget, samt en scennärvaro som snarare känns frånvarande och tafatt. Gitarrerna smälter ihop med synthen och sången, kanske lite väl mycket.
Det är både samspelt och välspelat, men det känns som om de aldrig riktigt kommer till skott, som att det hinner kulminera innan det ens nått klimax. Det är som att åka båt på ett hav utan vågor, för att komma med fler liknelser. Kanske är det för att musiken påminner om Könsförrädares, som Janinne tidigare spelat med, fast nu i en lättare och mer sansad tappning. Och även om det är samspelt är det något saknas, lite sting. Någon av komponenterna hade gärna fått intensifierats för att skapa med dynamik, mer sång eller tydligare gitarrslingor. När spelningen når slutet lämnas en med önskan om att de kunde ha tagit ut svängarna ännu mer. De går sin egna väg, men lyckas tyvärr inte gå riktigt hela vägen.