Och de som undrar rekommenderas ett besök på Norrbottensteatern där Rasmus Lindbergs pjäs Barn och deras barn spelas. För här bevisar Lindberg, tillsammans med teaterensemblen, med all tydlighet teaterns styrkor i det som han själv beskrivit som en pusseldeckare.
Deckargåta så tillvida att det som förfaller sanningar egentligen bara är antaganden och projektioner av andras och egna känslor. För vem bär egentligen skulden för en familjs framtida trasighet? Mönster uppdagas och återupprepas i en sorts dans, där ekot av det förflutna påverkar tre generationer och dess relationer mycket märkbart, i Rasmus Lindbergs unika manus.
Allt sker nämligen parallellt på scenen i detta kammarspel som utspelas på en släktgård. Låt mig förtydliga: Farmor och farfar befinner sig i rummet 1913, mamma och pappa 1968 och deras dotter och gravida flickvän i nutid. Alla helt omedvetna om varandra. Och handlingar 1913 påverkar det som händer 1968 som i sin tur påverkar dottern och flickvännen i vår samtid. Det är lika svårspelat som genialt.
Repliker och skeenden hakar i varandra likt ett körverk, ibland närmast som en kanon, och det är fascinerande att följa historien till dess slut.
Svårigheter finns förvisso. Det tar sin lilla tid som publik att förstå hur man ska förhålla sig till alla tre parallella historier som pågår i samma rum. Fokus förflyttas i tid, inte rumsligt, vilket först är smått förvirrande. Därför mycket förståeligt att koreografen Per Sundberg kontrakterats, för denna pjäs kräver inte bara rytm och taktkänsla i replikskiftena utan lika mycket handlar det om rörelsemönstret i rummet. Det handlar inte bara om att skådespelarna kan krocka med varandra utan kanske främst att behålla scennärvaron och nerven i pjäsen när fokus skiftar från en tid till en annan.
Och överlag, en utmaning som skådespelarna klarar med den äran. Lägg därtill en fascinerande historia, ett djärvt berättargrepp och en hel del humor så framträder en väv av tre generationers livsöden, sammanflätade för all framtid, i en inbjudande föreställning. Då kan man också ha överseende med en del övertydligheter som befläckar gestaltningen.
Mest ser jag framemot Rasmus Lindbergs framtida dramatiska utveckling. Han är något på spåret. Detta teaterbesök går nämligen inte att överföra till rörlig bild. Istället bjuds en afton som cementerar teaterns styrka. En egensinnig och unik upplevelse här och nu, att dela med andra.