Registrering av jagets tillstånd

Hela vägen genom Maria Vedins senaste diktsamling Ge mig diesel ser jag en bild av en kurva som visar hjärtats slag på en skärm. Bilden etableras redan i första dikten och sedan följer den mig som en sammanhållande grön linje mot mörk bakgrund genom boken.
Jag är med i mörkret
på uppvaket
Medvetandet, analogt och naivt
som månen, fullständigt grönt

Ännu är alla i sina kroppar

asshole asshole gånger två
diesel säger han ge mig DIESEL
för fan
känslorna är i blodströmmen Jag blir inte klar över om det är diktjagets hjärtljud det är fråga om, eller det snart tilltalade duets. Men det spelar inte så stor roll, det jag tror krävs för att läsa Vedin är att läsaren håller sig öppen för diktens intuitiva sammankopplingar av sjukhuskorridorer, dödsdrift, landsvägar och filosofiska reflexioner. Det kan vara jagets medvetande, en ljudlikhet i språket eller en underliggande och dovt pumpande berättelse som binder samman diktens olika delar och får läsaren att vilja bläddra vidare. Men precis som hjärtljudskurvan har också boken sina toppar och dalar. Det jag gillar mest är när Vedin låter en aggressiv och farlig tendens hos hennes diktjag skymta fram, antingen via språkets spretande i engelska utvikningar och humoristiskt abstrakta inflikningar "den där bleka flickans immanenta yta av granit" eller när jagets mordlust och envetna och metallskimrande bilåkande in mot staden går igen från tidigare diktsamlingar. Då sprakar det och gnistrar när berättelsen kränger. Jag har svårare för diktens filosofiska reflektioner när de tar sig uttryck i metaanspråk att behandla sig själv som dikt, likaså åkallandet av transcendenta krafter i gud eller det som ligger utanför medvetandet: här kommer jag inte nära, ser inga bilder, förstår inte vart de teoretiska formuleringarna strävar. Boken är tillägnad "alla döda och levande" som låg den själv på den sköra gränsen mellan liv och död. Med den läsningen framstår varje mening i boken som en obehaglig registrering av jagets tillstånd, till exempel en nedgång i kurvan när det hemsökt av de döda irrar runt i levande minnen. Nedskrivandet av dessa minnen framstår då som en vilja att göra erfarenheten av dem odödliga. När jag slutar läsa har jag kvar en känsla av att jag ändå inte blivit riktigt färdig med vad dikten vill. Kvar stannar den gröna linjen på näthinnan, med oviss utgång, men med tydlig kontur av bokens svängningar.