Rena rama gruppterapin

Shirley Clamp Kulturens Hus, Stora scenen Onsdag 14/11-07 - Det finns en sak som min mamma alltid brukar klaga på hos mig och det är att jag alltid brukar slita i mina byxor när jag står på scenen. - Men jag tänker inte ens på det utan det går av sig självt, liksom. Och är det verkligen så fult då? Sa Shirley Clamp helt troskyldigt och publiken svarade henne att - joooo, det är det! - Det ska vi inte tala om för mamma! Hon är över huvud taget både rätt så utlämnande och även sympatiskt humoristisk, under den cirka en och en halva timme långa showen som hon, tillsammans med fem musiker och körsångerskan Petra, är ute med för närvarande (vid en hastig och inexakt överblick så det ut att vara drygt halvfullt i Kulturhusets stora sal - kanske 500 personer?). Det är en turné som tar sig fram genom landet som support till senaste plattan Tålamod. Och i och för sig är det vildsint spretigt och det hade nog inte varit helt ur vägen om en regissör hade styrt upp föreställningen lite stramare men - Shirley Clamp har ändå stor klass och hon adlar tveklöst de (medvetet?) banala texterna - både hennes egna och drivna textförfattares - till att bli ödesdigra kommentarer som kanske även angår många i publiken. - Hur många här i publiken är singlar? frågar hon och får ingen reaktion alls. Hon berättar att hennes egen pappas svek (han stack till Australien när Shirley var 14 och kom tillbaka först 18 år senare, för två år sedan när Shirley var 34. Då frågade han "hur mår du nu för tiden?" och stannade i sammanlagt två veckor) förmodligen är en av orsakerna till att hon själv är singel (något visuellt torde det inte vara frågan om, skrivet utan all form av gubbsjukhet). Ibland förvandlas showen, som både sjungs och spelas tillräckligt väl på alla inblandades ansvar, till rena rama gruppterapi-sessionen. Men som jag uppfattar det så gör hon sig ytterst sällan till utan menar förmodligen helt och hållet det hon säger när hon osentimentalt drämmer till med orden: - Jag är ju rätt så vanlig. Och det vill jag också fortsätta att vara. En gång åkte jag taxi tillsammans med Nanne Grönvall. Han kände igen henne och ville att jag skulle ta kort på honom och henne med hans kamera. - Men han vägrade tro att jag var jag - "nej, henne vet jag hur hon ser ut - hon är skitsnygg". Vid tillfället var jag osminkad och hade vardagskläder på mig. Givetvis röjdes det plats för hits inom schlager-genren som Min kärlek, Min eviga längtan, När kärleken föds (Roxettes It Must?ve Been Love) och Den som älskar. Sånt gör Shirley med passionerad inlevelse och det är klart att det är lite speciellt för henne att komma tillbaka till Luleå också. Det var ju här hon var med i Melodifestivalen 2003 (jag intervjuade henne - minns hon det månne?) men hon gick inte vidare. Just en delen av minnet var tydligen inte så kul. Hon pendlar vidare mellan ironiska betraktelser över kändistillvarons baksidor (Ett hus på stranden), en fin brudvals (För alltid du och jag), en dop-sång och Dina minnen kommer och går och en hel del annat dessutom och också. Mot slutet får hon in en jättelik entéportal ("Jag har gjort den själv") och träder till sist igenom den. Som sig bör. Med lite tightare tillstramning så hade det här blivit ännu bättre. Nu räddas det till godkänd nivå av Shirley Clamps vidöppna hjärta, hennes engagemang, humor och - hennes energiska justerande av sina svarta byxor. Vad skulle mamma ha sagt - undrar man ju?