Resor till månen passé i litteraturen
- Rymden blev inaktuell på 1970-talet. 1950-talet var raketernas era, säger Jerry Määttä, som doktorerat i litteraturvetenskap och science fiction.
Nobelpristagaren Harry Martinson var en av många författare som på 1950-talet fascinerades av rymdäventyren, de tekniska framstegen och science fiction-vågen i film, tidningar och sf-litteratur. 1956 kom hans rymdepos om ett rymdskepp på väg mot Mars, Aniara. Homeros korsat med Star trek har den kallats och enligt litteraturvetaren Jerry Määttä, som skrivit avhandlingen Raketsommar. Sience fiction i Sverige 1950-1968, ingår den i en rik svensk sf-tradition. Sture Lönnerstrand, samtida med Harry Martinson, var en av de första hängivna science fiction-författarna. Andra gjorde nedslag i genren med noveller.
- Det var rymdkapplöpningens era, det är inte konstigt att det satte spår i både hög- och låglitteratur, säger Jerry Määttä.
Det var då Sovjet sände upp världens första satellit och strax därefter den herrelösa hunden Laika i rymdkapseln Sputnik 2. 1961, blev ryssen Gagarin den första människan i rymden.
Cyberspace föddes på 1980-talet
Efter Sputnik och månlandningen avtog intresset för själva rymdfärderna. 1960-talet handlade - inte minst i USA - mer om "inner space".
- Man tröttnade på rymden och vände sig inåt i stället. Med hjälp av konstgjorda verkligheter, datorer och droger utforskade man det mänskliga psyket. På 1980-talet kom datorerna in i bilden på allvar och cyberspace blev ett begrepp. Men först när specialeffekterna kom i kapp litteraturen kunde man börja göra filmer som Matrix.
Niemi ett undantag
I dag ser det annorlunda ut. Några skönlitterära författare har gett sig i kast med rymdens symbolik - men som en nostalgisk påminnelse om 1950-talets nyupptäckaranda eller en poetisk metafor snarare än för dagens tekniska framsteg. I Tredje flykthastigheten (2004) skriver Lotta Lotass om kosmonauten Gagarin och det mytomspunna ryska rymdprogrammet. Malte Perssons diktsamling Apolloprojektet kom samma år och har tagit titeln av den amerikanska satsningen för att landstiga på månen.
Ett undantag är Mikael Niemis Svålhålet, en svulstig novellsamling i samma tradition som Liftarens guide till galaxen. Även Lars Jakobsson närmar sig rymden med besök på andra planeter i I den röda damens slott och Kanalbyggarnas barn, men själva rymdresorna låter han vara. När filmatiseringen av Jim Lovells roman Apollo 13 hade premiär 1995 med Tom Hanks i huvudrollen lanserades den som en rymdfilm. Men det handlar inte alls om science fiction, egentligen är det en historisk film. Rymden är inte längre framtiden.
- Rymden blev inaktuell på 1970-talet. Då lade man också ner månresorna, det fanns inget intresse längre. Man hade redan varit där och det man hittat var död sten.
Betyder det att vi inte längre tror på en framtid i rymden?
- Rymden finns fortfarande i populärlitteraturen, men det är svårt att hitta den i det man kallar kvalitetslitteratur, säger Jerry Määttä. Inom amerikansk och brittisk science fiction tror man fortfarande stenhårt på rymden, men det är inte längre intressant att skildra en kort resa till Mars eller Venus som på 1950-talet. Ett tag på 1980-talet var det helt ute att skriva om rymden i science fiction-litteraturen. Men på1990-talet kom en våg romaner om koloniseringen av Mars..
New space opera
I 1920-talets USA var Space opera-böcker populära, cowboys och indianer i rymden i litterär form ungefär. Genren fick ett enormt uppsving som Star trek och Stjärnornas krig under 1970-talet. De senaste tio åren har den vaknat till liv igen, men nu på lite större allvar. I New space opera försöker man skapa en skitig vardag ute i världsrymden. Fortfarande är även militär sience fiction stort.
Men även om genren håller på att bli av med sin smutsstämpel i den anglosaxiska världen är etablerade författare som intresserar sig för rymden fortfarande sällsynta. De intresserar sig möjligen för kloning, genteknik och övervakningssamhället.
- Rymden är inte död, men det finns ingen hype heller.
Så jobbar vi med nyheter