Jag vet vem du Àr
Lule stassteater
Av: Camilla Blomqvist
Regi: Olle Jernberg
Medverkande: Anton Raukola, Nora Bredefeldt
Producent: Emma Löfström
Kostym: Alexandra Norén
Scenografi: Emma Skoog, Jonatan Lundberg och Mikaela Eliasson
Ljud- och ljusdesigner: Kristoffer Eriksson
Tekniker: Angelica Alkberg
teater
Camilla Blomqvists pjÀs Jag vet vem du Àr utspelar sig i ett litet samhÀlle, gissningsvis i norra Sverige. NÀstan omedelbart etableras kÀnslan av den dÀr trygga men samtidigt obehagliga sociala kontrollen. En ordning som kommer vÀl till pass nÀr nÄgon av byns unga ligger stupfull i en snödriva och riskerar att frysa ihjÀl. Finns inte mamma eller pappa i nÀrheten sÄ kliver nÄgon annan vuxen in för att undsÀtta Anderssons, Petterssons eller Jonssons unge. Det krÀvs en by för att uppfostra ett barn.
Obehagligt blir det dÀremot nÀr nÄgra av de vuxna, i pjÀsen bland annat TrÀslöjds-Tomas, bestÀmmer att "hÀr i vÄrt samhÀlle uppfostrar vi enbart Anderssons, Petterssons och Jonssons ungar". De som flyttar in nÀr det gamla skolhuset blir flyktingboende har inget i gemenskapen att göra. De Àr k-r-i-m-i-n-e-l-l-a, viskas det pÄ Konsum. En namnlista mot flyktingförlÀggningen cirkulerar i samhÀllet. Att rasism plötsligt benÀmns "invandringskritik" öppnar för fler att skriva pÄ listan. Man Àr vÀl inte rasist för det, heller!?
Det finns mÄnga "TrÀslöjds-Tomas" i Sverige. MÀnniskor som stÀller upp för barnen i grannskapet: undervisar dem i skolan, kanske trÀnar dem i basket eller slalom. En hel del kommer sannolikt att rösta pÄ Sverigedemokraterna i höstens val.
DÀrför Àr det sÄ bra att Lule stassteater förvaltar sin tradition av politisk teater för barn och unga. Det Àr en av landets Àldsta fria teatergrupper och inriktningen har svÀngt lite fram och tillbaka genom Ären. Det som Àr sÄ underbart Àr att teatern kÀnner sig kallad nÀr det verkligen gÀller: supervalÄret 2014.
I uppsÀttningen Jag vet vem du Àr visar gruppen prov pÄ riktigt bra skolteater.
PjÀsen kretsar kring den tÀta vÀnskapen mellan My och Robin. Att temat egentligen Àr ett annat, splittringen som uppstÄr nÀr omgivande vuxna börjar hetsa mot flyktingar, stÄr pÄ sÀtt och vis outtalat. Hatet smyger sig pÄ, trappas upp och stÀller invÄnare mot varandra.
Lule stassteater slĂ„r inte pĂ„ stora trumman och ropar "hĂ€r Ă€r en berĂ€ttelse om rasism". Nej, i stĂ€llet sĂ€tter man upp en rĂ€tt lĂ„gmĂ€ld historia om tvĂ„ unga mĂ€nniskor som Ă€lskar varandra. Att sedan splittringen i lokalsamhĂ€llet fĂ„r otĂ€cka konsekvenser för deras relationââ ja, givetvis blir det sĂ„. Splittring Ă€r en förutsĂ€ttning för de rasistiska partiernas existens.
Det Àr sÄ mycket mer vaket att utgÄ ifrÄn Robin och My, tvÄ karaktÀrer som öppnar för bÄde identifikation och sympati, Àn det hade varit att exempelvis sÀtta upp en pjÀs om högljudda skinnskallar pÄ 1990-talet. Rakade, militanta fascister avfÀrdas lÀtt som tillhörande De Andra. Som gör dumma saker och Àr k-r-i-m-i-n-e-l-l-a. SÄdana Àr ju inte vi, eller hur?
Samtidigt Àr Camilla Blomqvists knappt timslÄnga pjÀs rÀtt svÄr. Ensemblen mÄste snabbt bygga en stÀmning som ger hÀndelseutvecklingen trovÀrdighet. SjÀlva peaken, som stÀller allt pÄ sin spets och ger upphov till stora moraliska dilemman, bestÄr av ett fruktansvÀrt brott.
Det Àr mycket att bita i för regissören Olle Jernberg och skÄdespelarna Nora Bredefeldt och Anton Raukola. DÀrför Àr det roligt att kunna konstatera att gruppen lyckas sÄ vÀl. Bredefeldt och Raukola har nÀrvaro och lyhördhet för varandra. Vi köper karaktÀrerna och dÀrmed Àven storyn, trots att det gÄr undan i svÀngarna.
Heja, Lule stassteater.