Rock-lydirik

Uttalandet gjordes på den tiden han var ett stort namn, efter Freestyle och Style, och han hänvisade till sina egna texter. Kanske till klassikern Det hon vill ha, med refränghooken Det hon vill ha/är jag. Vilket inte är mycket mer korrekt svenska än rocklydirik. Som är ett ord som inte ens finns. Han blandade ihop begreppen, det kan hända den bäste. Ni kanske tror att jag försöker göra mig lustig på Christer Sandelins bekostnad nu, men så är inte fallet och dessutom var det Johan Kinde som skrev texten. Ovan nämnda anekdot är snarare ett bevis på hur sångtexter har plats för den här sortens språkliga fel på ett sätt som ingen annan litterär form. Det är den fattiges och låg-, för att inte säga outbildades, poesi. Skriver man sångtexter finns det begränsningar i form som styrs av tillfället: det ska gå att sjunga, det är den stora bromsklossen för vad som ryms i formatet. Melodi och rytmik är överordnat innehållet. Varenda låt har ett eget inbyggt versmått. Att det sen inte är jamber eller pentameter, bara som exempel, är oväsentligt. För varje låt man har att förhålla sig till som textförfattare har man ett nytt mått, ett nytt regelverk, att förhålla sig till. Som sagt, den stora bromsklossen, men å andra sidan är det även den enda. Den språkliga friheten inom dessa förutsättningar är oändlig. Några av våra allra största textförfattare behärskar detta intuitivt. I Håkans Hellströms genombrottslåt Känn ingen sorg för mig Göteborg sjunger han, precis innan sista refrängens crescendo: "Det var en kväll på ett diskotek/ och jag följde varje hennes danssteg/ Vi kanske ses det finns en chans/ På nån spårvagn nånstans." Varje hennes danssteg? Stopp och belägg, säger Farbror Språkpolisen. Åtminstone den som sitter hemma och läser De gamla grekerna och lyssnar på Bachs fugor. Kan man tänka i alla fall. Alltså att denne hellre lyssnar på klassisk musik än osnuten Göteborgspop. Men för många är detta en fullkomligt acceptabel språklighet. Vad Håkan anbelangar är detta troligen inte något han tänkte på innan någon påtalade det. Och det spelade honom antagligen ingen roll när han blev uppmärksammad på "felet". Lars Forsell skrev texten till Carl Axel Dominiques melodi, vinnaren av svenska melodifestivalen 1973, Sommaren som aldrig säger nej, framförd av gruppen Malta, och den texten innehåller en av den svenska pophistoriens kändaste konstigheter: "Dina bröst är som svalor som häckar". Vad kan man säga om det som inte redan är sagt? Att Forsell var en välrenommerad poet gör inte det hela mindre obegripligt. Man kan tänka att ett komma kommit bort i hanteringen: att brösten i fråga var dels som svalor, dels som häckar. Eller att brösten i fråga verkligen var som häckande svalor för Lars Forsell. Eller att de två (får man anta) brösten påminde inte bara om svalor utan även en helt annan kroppsdel, förslagsvis två olika människors. Eller så var det en fyllegrej. Jag lutar åt det senare. Texten blir inte sämre för det, det är en enormt bra rad i en fin text. Att den dessutom är tydligt influerad av Höga visan gör att Forsell kommer ur den här knipan med sitt högkulturella kapital intakt. En annan aspekt, kanske en fördel men helt säkert ett faktum, vad gäller sångtexter är röstens betydelse. Musiken, uttrycket. Man kan använda matematiska termer, där bra text + bra musik = bra låt är självklart. Däremot om man fortsätter i samma spår så: dålig text + bra musik= bra låt, men bra text + dålig musik= dålig låt. Vilket gör texten underordnad musiken, kan man tro. Men rösten och uttrycket kan göra en dålig text bättre än vad den är. För viktigast av allt är låten, helhetsintrycket. Om det får ni läsa mer en annan gång.

Rock-lydirik

Man rår ju inte för om man inte är den vassaste kniven i besticklådan. Rubriken ovan brukar tillskrivas Christer Sandelin.