Exemplifiering enligt det följande:
Man hyr en lämpligt stor lokal, med serveringstillstånd. Man fixar också, för sammanhanget, lämpliga band. Man bestämmer speldag och tid. Man annonserar, fixar ordningsvakter. Man öppnar dörrarna och sätter i gång. Med en rivstart.
Exakt så gjorde gänget bakom lördagskvällens rockabillyfest ute på Kronans restaurang. Inte ens ett skuggspår av några svårdefinierade pretentioner eller onödigt komplicerade svårighetsgrader.
Bara i gång med musiken och så skruva på så mycket som möjligt av den. Så pass att det blev ett helvetes liv och rena-rama-wop-bopa-lula-wop-bap-bam-boom och rama-lama-ding-dong också.
Utvecklingen var i sig förutsägbar och kvällen (rockabillyfesten alltså, i minst fyra bastanta timmar) innehöll inte ens en knivsudd av några överraskningar. Det senare hade ju också varit rent skrämmande förkastligt – man går INTE på en rockabillyfest för att överraskas! Definitivt inte!!
Man går på en rockabillyfest för att få sig till kropp och själ och till livs sig det förväntade; alltså kaxigt råstrimlad ursprungs-rock'n roll, med så maximal attack och attityd som bredbentast möjligt (samt, givetvis, massor med starköl).
Absolut noll finlir. Skoningslös entusiasm premierades långt framför klanderfritt spel. Kvällen präglades alltså av skamlöst svallande känslor och för att förenkla historielektionen (rockabilly är en sorts djupt primal musik och brukar av musikpuristerna nämnas som stigfinnaren till rock’n roll) så kan man nämna de långt senare förekommande grupperna Toto och Ramones.
Det här var massor med upp-och-ner-hoppande Ramones-attityd. Och ingenting alls som kunde förknippas med Totos preciösa instrumentalmasturbation.
Dessutom var det ju jäkligt kul också.
Publiken bara skyfflades in allt eftersom och bestod av en majoritet av "motorintresserad ungdom". OK - stryk ungdom. Men ha kvar motorintresserad. Medelåldern var fridfullt hög och trivselfaktorn hos dem som på det här sättet hängt ut sig själva till årlig vädring var också – helt betryggande.
Kirunas stoltheter Robbans Rockabilly Circus hade tömt brylcremesförråden och hade dojor så spetsigt vassa att man kunde återanvända dem som Dart-pilar.
Ynglingar med grundkunskap om sånt som Flyin' Saucers Rock and Roll, That's Allright, Mama, Baby, I Wanna Play House With You, genre-ikoner som Eddie Cochran och Elvis, med mera, har alltid en framtid samt en självklar plats i musiken.
Finska gruppen Good Stuff kontrade exempelvis med Carl Perkins osvikliga Boppin' the Blues och visade via sin orubbligt tuffa standard, att det östra broderlandets rockabilly-musiker tar den här musiken på bråddjupaste allvar.
Veterangruppen Sun Cats gitarrist och stå-basist kommer även de från Kemi, Finland, och när de erupterar i sitt exemplariskt feta instrumentalmedley, med ekon från Pulp Fiction, så känns allting som helt komplett och visande var det metaforiska skåpet ska stå.
Alltså: minst en gång per år har vi all rätt att kräva en mental urblåsning som detta Rockabillyparty!
Eller hur?