Rockabillyromantik att njuta av
Josefin Ekman
Atlas
Josefin Ekman är född 1977 och följaktligen aldrig upplevt den ansatser till rockabillykultur som fanns i Sverige, från slutet av 50-talet och några få år framöver. Inte ens den tappra revival som, främst i och med gruppen Boppers genombrott, blossade upp i några år med start cirka 1975 kunde Josefin Ekman delta i.
Lika förbaskat har hon skrivit en jäkligt bra, insiktsfull och av verklig kärlek till musikgenren och hela den personliga livsstil som ringas in under begreppet, bok som bara kort och gott heter Rockabilly och som har undertiteln En bok om de sista romantikerna.
Snyggt formgiven är den också. Stilren och i avsaknad av alla onödiga detaljer. Bara så som det ska vara.
Josefin Ekman greppar sitt ämne utifrån olika bevekelsegrunder och åker omkring i Sverige och USA samt låter oss läsare stifta bekantskap med orubbligt envisa företrädare för subkulturen rockabilly.
Det blir till en serie separata reportage, som binds ihop av sitt ämnes gemensamma beskaffenhet. Och sällan möter man väl samma sorts så genuint besjälade människor som just i dessa kretsar, där stålkammen i stuprörsjeansens bakficka, brylcreem i ankstjärtsfrisyren och diverse andra accessoarer är det som gäller. Strängt.
Det är möten med personer som Jonas Nord, som i sin bostad i Alingsås knappt har en enda grej som är yngre än 1960. Han omfattar 50-talet med total värdighet. Efter det, i princip - bara skit.
Thomas Lindholm på Fårö tycker att ytterst lite av betydelse har inträffat efter det att James Dean körde ihjäl sig 1955. Då tvärnitade tiden för honom.
Kent Vikmo, i internationella rockabillykretsar en hjälte som musikern Jack Baymoor men okänd hemma i Sverige, är helt trogen sina ideal. Och fortfarande handlar det om artister som Carl Perkins, Eddie Cochran, med flera. De har aldrig överträffats.
Josefin Ekman åker också till Memphis och träffar en av de numera åldriga bröderna Lansky, som klädde upp Elvis Presley.
Och genom hela boken skär en laserstråle av längtan tillbaka till 50-talet. Även för dem som aldrig själva upplevde decenniet i fråga. Allt var bättre då. Allt.
Men det där störs inte jag personligen av. Jag tycker att dessa rockabilly-romantiker mestadels verkar vara ganska fridsamma personer, som kanske krökar väl hårt ibland men annars verkar vara hövliga, artiga och disciplinerade medborgare.
Josefin Ekman bjuder helt enkelt på rolig läsning. Det finns föga anledning att analysera sönder hennes text, däremot desto större att njuta av hennes stil, förmåga till inlevelse i ämnet och helt ärliga begeistring inför det som hon berättar om.
Ännu roligare hade det varit om en cd med lämplig musik också hade följt med boken.
Nu får man leta fram Boppin´ the Blues med Carl Perkins och på som ett bakomliggande soundtrack medan man läser.
Går ju väldigt bra det också.
Så jobbar vi med nyheter