Rolf Nilsén: Möten under 25 år på Kuriren

Eftersom de anser att personer över 50 år är ointressanta för dem. Detta kommer direkt från SE-bankens nya vd Annika Falkengren, som nyligen hade tackat ja till att bli intervjuad av Amelia Adamos tidskrift M, men sedan ändrade sig och tackade nej. När hon hade insett att majoriteten av M:s läsekrets var över 50 år. Och så gamla människor hade alltså SE-banken inte något intresse av (här drar jag mig av någon anledning till minnes en dum gammal vits, som minst av allt är politiskt korrekt men som lyder "varför är aldrig kvinnor över 40 med och leker kurragömma? Jo, för att det inte är någon som letar efter dem"). Amelia Adamo meddelade då ampert (vet man vad det uttrycket betyder om man är under 50? tveksamt) den nytillträdda vd:n Falkengren (hur gammal är hon då? ingen som vet, men så sliten som hon ser ut på den bild jag sett av henne så kan 50-årsstecket inte vara så snubblande långt borta) att medborgare över 50 år står för 70 procent av den samlade köpkraften och 80 procent av förmögenheterna. Att den publiken skulle vara ointressant för SE-banken är ju väldigt svårt att förstå. Men nu låter alltså Annika Falkengren meddela att just så vill hon i fortsättningen ha det: Nej till kunder över 50! Därmed borde ett seriöst syftande råd riktas till just alla dessa kunder, okänt hur många det kan röra sig om, att så fort som möjligt transferera över sina tillgångar från SE-banken till snart sagt vilken annan bank som helst. På det att vd Annika Falkengren slipper dem och att någon som faktiskt är intresserad av dem i stället ges förtroendet att få förvalta dem. Någon effekt kan väl detta ändå kunna få. Kanske i alla fall en liten näsbränna för en juniorbarnslig vd, som just tycks ha tagit klivet upp ur sandlådan. Och drar vi bort 25 från 50 så kommer vi fram till hur många år som jag har varit anställd här på Kuriren. Detta ska nu om några veckor celebreras och en present, som tack för de här åren, ska delas ut. Egentligen rör det sig faktiskt om ytterligare några år. Men de allra första inledande åren var jag inte fast anställd. Och det är ju bara anställningsåren som räknas, i ett sammanhang som detta. Jag har varit med om att hitta stulna tavlor av Anders Zorn och Carl Larsson. Värderade till över en och en halv miljon kronor. Jag har ätit frukost på Grapes hotell i Karesuando med Dalai Lama, ätit middag med förre tungviktsboxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson, varit på ishockeymatch med dåvarande moderatledaren Ulf Adehlson (jag såg dock inte matchen klar, jag gick när jag hade frågat honom det jag ville få reda på), bjudit både Adehlson och hans efterträdare Carl Bildt (samtidigt) på starköl samt artisten Owe Thörnqvist på Fernet Branca. Bland författare jag träffat och samtalat med finns thrilleresset Alistair MacLean (han var dock i så skör form att han gled av barstolen och närmast föll i sömn), deckarförfattaren Julian Symons (som jag besiktigade en mordplats på Skeppsbron i Stockholm med), Ed McBain, Frederick Forsyth, John Le Carré, Desmond Bagley, Norman Mailer, E.L. Doctorow (som skrev Ragtime), Oscar Hijuelos (som skrev Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek), Jackie Collins, Mickey Spillane, Lee Falk (som hittade på Fantomen), Robert Crumb (som skrev och tecknade serien Fritz the Cat), och många, många, flera. Musiker som Willie Nelson (som tyckte att fotografen Håkan Gidlöw och jag var så trevliga att vi borde hänga med honom och hans musiker till nästa stopp på turnén som var Köpenhamn; dumt nog gjorde vi inte det), Robbie Robertson (från legendariska The Band), jazzgiganter som Miles Davis, Ella Fitzgerald, Gerry Mulligan, John McLaughlin, bluesgreats som B.B. King, Champion Jack Dupree, T-Model Ford, Robben Ford (ej släkt), den helt fantastiska Nina Simone, Delbert McClinton, Leonard Cohen, John Prine, Waylon Jennings, Russell Smith (från The Amazing Rhythm Aces), Nils Lofgren, Max Weinberg (Springsteens trummis i E Street Band), John Fogerty, Francis Rossi (från Status Quo), Richard Thompson och ytterligare flera hundra - inte minst även Totta Näslund, Ulf Lundell och Gustaf "Stål-farfar" Håkansson, som sjöng för mig och fotografen stående vid en cykel utanför hotell Aveny i Luleå. 98 år gammal och med det vita skägget fladdrande. Skådespelare som Richard Harris, Leslie Nielsen, Sean Connery, Michael Caine, Max von Sydow, Jarl Kulle, Allan Edwall, Sven Wollter, Margaretha Krook, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Harriet Andersson, Mikael Persbrandt, Torsten Flinck, Tuva Novotny, Ingvar Kjellson, Björn Gustafsson, Keve Hjelm, Rolf Lassgård och så en hel del till. Också. Men Vaclav Havel, han som då ännu inte hade blivit Tjeckoslovakiens president utan "bara" var en protesterande dissident som hade släppts fri från ännu ett fängelsestraff, han missade jag. Trots att jag var i Prag då, 1987, tillsammans med en delegation från Norrbottensteatern - när han släpptes fri. Så visst - man har varit med om en del under de här 25 åren. Det jag fortfarande minns - kommer jag aldrig att glömma. En låt jag bara inte får ur skallen: Red Dress med Sugababes. Katten Malin har bara varit med i fem år men kommer att hänga med länge än. Till nästa gång: Lev Väl. Och rekommendation av den danska TV-serien Krönikan. Fantastiskt bra! Orkar ni markera alla namnen är ni ju snälla. Och så vill jag ha en byline-puff på ettan där det kan stå "Roffe om 25 år på Kuriren".