Rolling Stones - A Bigger Bang

Rolling Stones A Bigger Bang Virgin/EMI Fyra Kurirhästar 1972 släppte gruppen Exile On Main Street och det är den stenen som hela den moderna Stones-myten vilar på. Den som har varit i konstant rullning allt sedan dess. Efter den har det varit Emotional Rescue och Tattoo You och Steel Wheels och en hel massa annat i skivväg också. Ingenting har varit helhetsintressant. Somligt har dock varit av detaljintresse. Stones har i stället satsat sina krafter på återkommande och omfattande turnéer, där alltid en obestridlig hitkavalkad har varit ryggraden och nya låtar i helheten mera att räkna som nödvändiga olycksfall i arbetet. Under tiden har Keith Richards blivit allt mera lik en egyptisk mumie i läderansiktet och vid varje läkarundersökning bevisat att det förmodligen är vanligare med gamla rockstjärnor än med gamla läkare. Medan Mick Jagger raggat upp tjejer som varit yngre än hans yngsta dotter och stelt stått kvar i de poser som hälften så gamla kolleger till honom lämnat över stafettpinnen till, för åtskilligt länge sedan. Musikaliskt sett har det knappast varit alltför spännande. Hade det inte varit för stenansiktet Charlie Watts bakom trummorna och mini-Keith Ron Wood med diverse laddade gitarrfigurer, så hade det varit läge att för länge sedan begära medlemskap i internationella PRO för dessa sedan många år endast måttligt kraftfullt rullande stenar. Men ? det är ju kul och även angenämt att få drabbas av överraskningar fortfarande. Med vilket jag menar att A Bigger Bang är det ungefärligen tätaste, skramligaste, vackert countryfierade och sammantaget mest kreativt värdiga som Stones åstadkommit på ? länge. På 33 år, närmare bestämt. Av okänd, men onekligen trevlig, anledning struntar Mick Jagger den här gången i de mest tröttsamma maneren och sjunger med bittert komisk relief i Oh No, Not You Again (med förmodlig adress till exet Jerry Hall), brakar på i den bluesblåsande Back of My Hand och svärtar med countrykänslor i Biggest Mistake. Kompisen Keith har ställt den obligatoriska Jack Daniels-flaskan ett stycke åt sidan och riffar med obesvärad självklarhet i Laugh, I Nearly Died, den taggiga inledningslåten Rough Justice, den tunga She Saw Me Coming och i större delen av de övriga låtknockouterna också. För en gångs skull låter Stones som nödvändiga den här gången. Rock?n?roll och ballader i god legering. Kreativitet i stället för slentrian. Uppkäftighet vid 60-strecken. Allting utom det tröttande förutsägbara. Och det är riktigt, riktigt roligt att kunna konstatera. För det är ju just så här det är i den här genren: It?s Only Rock?n?Roll, But I Like It, I Like It, I Like It ... Betyg: 4 kurirhästar

Rolling Stones - A Bigger Bang

Fullt så här bra har det ju faktiskt inte varit sedan 1972. I Rolling Stones-branschen, alltså. Det konstaterar Kurirens musikrecensent Rolf Nilsén, som har lyssnat på gruppens senaste skiva A Bigger Bang.