Den förra filmen om Jan Guillous agent Carl Hamilton var en habil uppvisning i snygga actionsekvenser och en trimmad superkropp. Visserligen med filmhistoriens kanske märkligaste dråp med en fruktkniv, men ändå en sammanhängande historia som bjöd publiken ungefär vad den förväntade sig.
I uppföljaren har inspirationen (budgeten?) tagit abrupt slut. Hamiltons guddotter blir kidnappad av några muslimska extremister då flickans mamma, Ewa Tanguy, är en rättfram Säpo-chef som är allmänt näthatad. Hamilton är så klart på fallet och drar igång en egen räddningsoperation tillsammans med sin palestinska agentvän Mouna Al Fathar.
Intrigen är svårbeskriven för det hela är rörigt, ofta känns det som att det fattas scener. Replikerna är ofrivilligt komiska, Mikael Persbrandt verkar ha tröttnat på rollen och även om Frida Hallgren kämpar på så punkteras all form av dramatik när Reuben Sallmander dyker upp som flickans pappa på dekis.
Men det största problemet är att filmen rakt igenom är märkligt ospännande. Även om det tar sig lite i andra halvan så finns knappt ett enda pulshöjande ögonblick, trots lönnmördare, spel mellan agenter av olika nationaliteter och en liten flicka långt hemifrån. Och detta att använda sig av riktiga nyhetsjournalister för att skapa en realistisk känsla, det är ett klart diskutabelt grepp.
Det är en snikig slags produktplacering som i kombination med osmidiga annonstavlor för ett bemanningsföretag känns som en förolämpning mot en tänkande publik. Vad är poängen med att betala för en dyr biobiljett om upplevelsen blir slående lik en halvseg söndagskväll i soffan framför TV 4 - komplett med kanalens a-sikten och reklam?