Rytmiska detonationer

Av bara Satan också. Närmare bestämt. Tolv man, två kvinnor. Och så han som frontade hela paketanrättningen - Mory Kanté, 59-årig västafrikansk musiklegend från Guinea; Griot, vilket innebär att han kommer från en lång linje av afrikanska berättare och musiker; sedan länge bosatt i Paris och så även mannen bakom den bäst och flest säljande plattan någonsin i Afrika - Yéke,
Yéke (den kom för övrigt mot slutet av spelningen och den kändes igen). 80 minuter av den mera insisterande sorten. Men först fick vi (ungefär halvfyllt) sitta i nästan 20 minuter och lyssna på musik,
utan att några musiker kom ut på scenen. Då var det nästan läge att snea till och börja muttra om "diva". Men just då jag höll på att göra det började hela truppen formera sig i sina spelpositioner på scenen. Och sedan kom Mory Kanté själv in. Och då gick det hela i gång och då var det bara att glömma och förlåta allt om "diva". Mory Kanté visade sig vara en vänligt informell showman klädd i en magnecylvit boubou (fast jag tyckte att det liknade en vanlig kavaj, men det är kanske samma sak?). Musiken liksom bara krängde omkring, med hjälp av en enormt skicklig och helt oförfärad blåssektion (lika vita som bouboun/kavajen), ett antal trumslagare varav några förankrade vid de afrikanska trummorna, de två tjejerna som främst hade till uppgift att röra sig rytmiskt till musiken men så småningom även sjöng en del, den vite keyboardisten, med flera. Mory Kanté plockade stundtals upp instrumentet kora (en 21-strängad luta) och trakterade det; ibland enbart en vanlig gitarr. Musiken (infekterad av rumba, salsa, pop och rock) stuvade om sig själv till att bli något ångpistongpulserande och väldigt organiskt, med en osviklig rytm som enbart fortsatte att detonera, igen & igen & igen och så vidare. Mory Kanté själv piruetterade bredbent omkring på scenen medan han sjöng, med utsträckta armar. Då och då fick han publiken på fötter, satte sig själv bakom en av trummorna, studsade sedan upp och ner, gav aldrig upp. Och i egentlig mening har vare sig vänsterfoten eller huvudet slutat upp med att röra på sig. Ännu. Just den sortens karnevalskväll var torsdagskvällen.

Rytmiska detonationer

Man kan rätt riskfritt hävda att det råsvängde i Kulturens hus, i Stora salen, på torsdagskvällen.