Så skriver Norrbottens-Kurirens Leif Janzon i sin recension av violinaftonen i Kulturens hus här för leden, Och han fortsätter:
Även om Christian Svarfvar förvisso är en mästare på sitt instrument avstår han helt från yvigt insmickrande teknisk show; jag har sällan hört en violinist spela så diskret, men ändå med en fyllig, sjungande ton, sällan hårdspetsad och effektinriktad.
Självklart var samspelet med pianisten Mårten Landström föredömligt. liksom akustiken i salen - bättre har jag aldrig hört den. För nästan en enda gångs skull var det i Norrbotten totalt utslitna epitetet "världsklass" så på sin plats. Programmets fyra nummer pekade bakåt mot de borgerliga salongernas storhetstid, snarare än mot de representerade kompositörernas sena verk med deras mer spektakulära landvinningar. Men spännvidden var lika stor för det, programmet synnerligen välkomponerat. Emil Sjögren var en romansmästare från svenskt romantiskt 1800-tal. Hans Poème är melodiskt, lågmält och ganska stramt. Jag är långtifrån säker på att det är särskilt poetiskt, mer reflekterande i typisk nordisk blond stil. Redan här fick vi en tydlig angivelse om konsertens färdriktning: framåt på allt modernare musikaliska vägar, men med trygga, täta blickar i backspegeln. När det sedan kom en stor violinsonat av den store Richard Strauss var den från hans ungdomstid, präglad av solid senromantisk melodik, väl sammanhållen av sonatformen, men med äkta strausska komplexiteter under ytan; av kompositörens senare excesser under inflytande av monsteridolen Wagner märktes få förebud. Efter paus blev det dags för ryskt 1900-tal - genast mindre trallvänligt. Det finns något konservatorieaktigt över Sovjettidens stora namn, tycker jag, kanske ett skydd mot Stalins kulturovänliga omvärld. Prokofjevs violinsonat med sina obönhörliga modulationer var imponerande, och imponerande framförd, fastän här bjöds det på för litet virtuoseri. Men den dansanta slutsatsen pekade skönt bakåt mot Tjajkovskij och knöt ihop säcken resolut - och det är väl det som är meningen med en sonat? I sista numret, Suite, av norske Christian Sinding, brände Svarfvar av virtuosfyverkeriet. I första satsen, med dess Bachinspirerade pärlband av toner, lät det som om kadensen redan kastades in. Men den kom i tredje satsen, en fläkt ifrån de stora konserthusens stjärnevenemang. Skönt att extranumret, Sicilienne, av Maria-Theresia von Paradis - klockrent salongsnamn - återställde salongsordningen i denna briljanta konsert. Där till och med bladvändaren var en supermusiker, cellisten Mats Rondin. Tala om klass!