Sång i vårkvällens sol

Jeanette Lindström med bandVårkvällen välver sig violblå över isarna, solljuset håller sig fast bland tallarna timme efter timme utanför fönstren. En ovanlig vy vid en jazzkonsert, men vi uppskattar den - både publiken och Jeanette Lindström, ursprungligen från jämtländska Ås, numera internationell artist och sofistiskerad singer-songwriter.
Ute på Framnäs folkhögskola har Jazz i Piteå säsongens avslutningskonsert, ett rikt sammansatt program: en Musikhögskolekvintett, utdelning av stipendium, och så Jeanette Lindström och hennes band.
Johan och hans onda maskin (var får de alla härliga namn ifrån?) är en kombo med idealen från sent 1950-tal levande. Ibland påminner det om klassikern Kind of Blue från 1959, med Miles Davis och Cannonball Adderley: stadigt grundsväng, effektiva arrangemang, pregnanta improvisationslinjer.

Den ambitiösa unga sångerskan Mirja Lakso får Arno Gullberg-stipendiet och tackar med en personlig version av I Thought about You, överflödande av scatsång. Det gäller att gilla scatsång den här kvällen, eftersom Jeanette Lindström är lika mycket röstkonstnär som cool sångerska.
Rösten som instrument börjar bli allt viktigare för den nya svenska jazz som görs av kvinnor (Män? Glöm det.) Jag har själv aldrig förstått scatsångens storhet, men i dag tar många unga sångerskor sina röster till nya höjder, konkurrerar med de manliga instrumentala ekvibrilisterna.
Jeanette Lindströms röst är lika mycket ett instrument bland de andra i bandet. På gott och ont. Hennes vokala frihet blir större, men också konkurrensen om lyssnarnas uppmärksamhet. För hennes band är sannerligen inte något kompband, utan en grupp utsökt skickliga solister, som får gott om utrymme, mycket mycket gott
Och Jeanettes egna låtar verkar skrivna mer med tanke på funktionen i arrangemangen och samspelet med orkestern. Texterna är inte huvudsaken, knappast heller melodierna. Hennes vibratofria röst strävar inte efter att gestalta poetiska uttryck för känslor, eller att berätta en historia. Där skiljer hon sig från de flesta amerikanska singer-songwriters, i jazz, blues, pop och country.
Kontrasten blir väldig när hon gör Nature Boy, Nat "King" Coles 40-talshit, som duett med Palle Danielssons lyriska kontrabas. Naket, koncentrerat, känslo- och tankeväckande.
Och trots den ibland litet för stora ambitionen och sofistikationen hos Jeanette Lindström släpper hon aldrig kontakten med jazzens själva väsen - hon och hennes band svänger oavbrutet. Ända tills solen gått ned.