Inte alltid blir det så stora teaterupplevelser när de regionala teatrarna fullföljer sitt uppdrag och utgår från platsen för sin repertoar. Så mycket roligare då när Norrbottensteaterns ”Avgörande ögonblick”, som just består av autentiska berättelser från Norrbotten, har fått en särskild kropp. De över femton utvalda berättelserna har på ett lyckosamt sätt passerat genom Rasmus Lindbergs fast förankrade formspråk och blivit en enhet. Som ofta förr hos honom hörs röster parallellt och skådespelare går ut och in i varandras roller. Det är liksom människan och inte den enskilda individen som är viktig.
De personer som delat med sig av sitt livs avgörande ögonblick har inte heller sparat sig. Starkt griper historien om den unga flickan, övergiven av familj och släkt, som våldtas, stängs in och kontrolleras mitt i byn utan att någon hjälper henne. Starkt griper även den om kvinnan som mer eller mindre av misstag upptäcker att hon har återvänt och stängt in sig själv i byn med sina patriarkala strukturer. Och starkt griper också männens historier som berättar om kärleken till fotbollslaget, kampen för livet under skotern i tjugo graders kyla, uppräkningen av sina meriter ... De blir till en kör som sjunger om språklösheten inför känslorna, som blottar hur den sitter som en osynlig rustning även för berättaren själv. Bara den man som blivit fråntagen allt har ord för det. För att bara nämna några …
Det är synd om människorna, ja inte går det att tänka bort Indras ord denna vår i teaterhuset i Norra hamn där även Strindberg spelas, men vi skrattar också ibland. Gestaltningen av dem vi möter är tonsäker, särskilt när de olika dialekterna klingar lite falsk och öppnar för människan. Där finns sättet att lägga orden - och sättet att inte säga saker - säkert på plats. Ibland skrattar en bara till sådär som om en stod i ett kök och just då bara älskar det välbekanta.
Det finns också en stark ambition i förställningen att just omfamna publiken. Mona Blombäck har skapat ett scenrum som med sin gråa, rektangulära matta, centralt placerad i mitten, liknar ett blankt papper. Publiken är placerad runt om. Bland oss har de fyra skådespelarna var sin reserverad stol. De cirkulerar sedan mellan oss.
Det polyfona gör ensemblespelet oerhört viktigt. Närvaro är allt. Och Karin Paulin, Mats Pontén, Maja Runeberg och Anders Öhrström, håller den vid liv genom två akter. I rollen ingår att vara personlig och dialogerna löper kors och tvärs över scenen. Ibland tycks de inte vara överens om hur en teater kan använda verklighetens berättelser. Detta skapar intimitet, delaktighet och faktiskt frågor om hur mycket en vill berätta om sig själv för en offentlig scen.
Och ändå känns det aldrig otryggt, jag kommer inte att bli uppdragen på scenen. Det här är teater om än byggd på verkliga människors egna och ej förklädda berättelser så som litterära gestalters kan vara. De senare är av författaren utforskade och samplade, omformade men ändå i någon mening lika sanna som de uttryckt verkliga berättelserna. För det är inte autenticiteten som gör detta till god teater, det är teatern själv.
Sen, när jag vandrar ut i mörkret mot fullmånen i Luleå, kan jag ändå inte låta bli att tänka Staffan Göthe, också han dramatiker och uppvuxen i Luleå, och på hans slitna familj Cervieng. Rösterna i ”Avgörande ögonblick” sjunger i takt med deras om svårmodet vi aldrig tycks komma förbi, om livets kantstötthet. Vinterhimlen i Lule får en sen att vilja yla.
Regine Nordström