Se, det var en riktig julkonsert!

Finns det någon genre på hela jordens rund som är lika överväldigande som julmusiken? Så flitigt spelad och sjungen, under så koncentrerad tidsperiod, från parkeringsgarage till daghem. Och allt emellanåt faktiskt i kyrkan. Kyrkorummet skänker julmusiken just den dimension av glädjefyllt mysterium som marknadens exploatering föröder totalt. Och allt är ju marknad nu - utom kyrkans helgade rum. Den helige Nikolaus - Santa Claus, alltså - har numera helt sekulariserats, och inte minst därför är det skönt att slippa honom i kyrkan. I alla fall jag har aldrig träffat på tomten i Guds hus.Årets julkonsert i Luleå domkyrka uppfyllde alla förväntningar, både vad gäller musikval och framförande. (Det är bara dessa eviga, malplacerade applåder som inkräktar på den andliga dimensionen. Fattar inte publiken att kyrkorummet är ANNORLUNDA?)Efter en trevande start lät Luleå domkyrkas vokalensemble bara bättre och bättre, men så är också de klassiska julsångerna sällsynt körvänliga. Alice Tegnérs Betlehems stjärna, G. Nordqvists Jul, jul, strålande jul, F. Grubers Stilla natt - ni hör själva vilken stadig musikalisk grund som bjöds för körens välklingande insatser.Gabriel Suovanen framtonar som en effektiv finsk mobilteledirektör (fast bättre friserad): manligt snygg, i välsittande mörk kostym och röd power tie. Och hans baryton har den typiskt finska rättframma timbren - idealisk för Sibelius Julvisa, som framfördes både på finska och svenska; det tackar vi extra för. Arian ur Bachs Juloratorium med suveränt orgelackompanjemang av Markus Wargh väckte bifall, liksom den ur Händels Messias. Men Suovanens muskulösa föredrag passar inte riktigt för Händels senbarocka utsirningar; det är något med den musiken som kräver andra specialister och andra helger.Slutnumret, Adams Julsång, blev en upplevelse som fyllde hela rummet, med solist och organist på läktaren, kör framme vid altaret, i allomfattande samspel.Se, det var en riktig julkonsert!